Jag provar den nya filmfunktionen ´´långsam´´ i Iphone 6. Kanske att det går lite för långsamt?

 

 

 Den snabbare versionen

 

 

 

 

 

Under våren och tiden mellan hägg och syren, blommar buskar och träd som bäst och det är den absolut vackraste tiden på året. Nu mitt i sommaren, då vi har passerat sommarsolståndet, när fläder, schersmin och vildrosor blommar, känns det lite lugnare. Man hinner njuta på ett annat sätt, mer stillsamt än när Prunus och Syren svämmar över trädgårdar och parker.

 

När jag under lördagen vandrade på Söder, tänkte jag dock att det borde planteras många fler schersminer i staden. Det är som om det mesta krutet läggs på vår- och försommarblomningen. För att inte blomsteråret ska rusa blixtsnabbt förbi, så behövs de här sent blommande buskarna. Trädgårdsprakttry är en annan buske som det skulle kunna finnas fler av i Stockholms parker och trädgårdar. Nu går vi in i de ädla rosornas tid och perennernas! Grönskan i år är grönare än någonsin och tillväxten slår väl nya rekord kan jag tänka och nu ser det ut som om värmen till slut letat sig hit. Jag vågar inte tänka på hur många gånger jag kommer att klippa gräsmattorna i Engsholms slottspark i år!

 

Om fem veckor börjar min semester och jag har bokat den charmiga lägenheten i den medeltida gränden inne i Visby igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, senast var 2012 då jag skrev på boken. Lägenheten är belägen nära botaniska, Stora torget och Almedalen och jag ser fram mot fyra dagars total vila då i mitten av augusti. Läsa en bok i en solstol på en strand. Vandra i Sveriges vackraste botaniska trädgård och bara vara på ön där oro och stress rinner av. Jag kommer dit när den stora massan av turister åkt hem till jobb och skola, då stockholmsvecka och medeltidsvecka är avverkade, då Visby är en stillsam idyll. Jag trivs bra med sensommarsemester!

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots regnet och trots att sommaren fortfarande tvekar, så hade jag en fin kungsholmsvandring den här midsommardagen. Ljuset var behagligt och stan nästan tom på folk. På Kungsholmstorg blommade planteringarna nere mot Norrmälarstrand och just nu är det den armeniska nävan som märks mest. Läs gärna mitt tidigare inlägg om Kungsholmstorg där det finns en växtlista med allt som växer i de här planteringarna. Se här!

 

 

16 juni 2015

 

Vasastan (formellt Vasastaden) är en stadsdel i Stockholms innerstad, Norrmalms stadsdelsområde.

Vasastan begränsas i väster av Barnhusviken/Karlbergssjön, i söder av Tegnérgatan, i öster av Birger Jarlsgatan-Roslagstull-Roslagsvägen samt i norr av Brunnsviken och kommungränsen mot Solna (Norrtull-Norra Länken). Den gränsar till stadsdelarna Norrmalm, Kungsholmen, Östermalm och Norra Djurgården samt till Solna kommun. Antalet invånare uppgår till cirka 60 000 (1934 var antalet invånare hela 103 336).

 

På området låg tidigare de stora ägorna Rörstrand, Sabbatsberg och Bergianska trädgården. Den första stadsplanen togs fram 1880 och man började då bygga på området söder om Odengatan. Snart fortsatte byggandet även i utkanterna av stadsdelen. Birkastaden byggdes i huvudsak 1902–1912, Rödabergsområdet 1916-1927 och Atlasområdet 1925. (Wikipedia)

 

Dagens stilla vandring fick mig att förstå att Vasastan har överraskande många gröna rum och att Rödabergsområdet (som troligen fått namnet efter den rödfärgade granit som fortfarande finns här i bergen) är en mycket trivsam, vacker och lugn del av Stockholm. Torsgatan som går rakt igenom Rödabergsområdet  är dock en ganska stor och under vissa tider på dagen, trafikerad gata. Annars känns den här delen av Vasastan som en lugn småstadsidyll, men med lite högre hus än i småstäder, även om vissa av husen är lägre än de vanliga bostadshusen i Stockholm med 5-6 våningar. 1920-talsbyggnaderna är vackra och det här kan man läsa på Wikipedia:

Röda bergen utgör Stockholms största samlade innerstadsmiljö som präglas av 1920-talets stadsplaneideal och byggnader i storgårdskvarter. De grönskande miljöerna var det stadsmässiga svaret på trädgårdsstaden. Anläggandet av stadens mark samordnades med den enskilda för att skapa en genomarbetad stadsmiljö av hög kvalitet. Röda Bergen är därför som helhet sedan 1987 kulturskyddat som riksintresse. Stockholms stadsmuseum har bedömt att Rödabergsområdet har synnerligen stort kulturhistoriskt värde, vilket gäller såväl byggnadernas yttre som hela stads- och parkmiljön. 

 

I Röda bergen är det glest mellan caféer och restauranger, vilket kanske är en anledning till lugnet. Jag pratade med en äldre kvinna vid Sätertäppan som bekräftade att de här kvarteren verkligen var lugna och trivsamma att bo i. Stadsplanen för Rödabergsområdet har Per-Olof Hallman ritat, arkitekten och stadsplaneraren ritade även Lärkstaden på Östermalm (det kommer snart ett blogginlägg om Lärkstaden). Till skillnad från den stora Lindhagenplanen som format den största delen av Stockholms innerstad med spikraka gator och fyrkantiga kvarter, från slutet av 1800-talet och en bit in i det nya seklet, så var Hallmans ideal i stället mer romantiskt, där han följde och utnyttjade terrängen. Troligen samarbetade han med den dåvarande stadsträdgårdmästaren Mauritz Hammarberg.

 

Så här med facit i hand, skulle det varit bättre om denna Hallman fått levat och verkat lite tidigare, då det nya Stockholm skulle utformas. Albert Lindhagen med sin stora generalplan för huvudstaden och Per-Olof Hallman hade helt olika syn på hur Stockholm skulle se ut och hur människor skulle bo. Jag hade hellre sett fler sådana här bostadsområden än de strikta raka kvarteren som kommit till genom att varje nivåhöjning sprängdes bort och stora trädgårdar försvann.

 

Väringatäppan på Väringsgatan.

 

 

 

Humlegården 7 juni 2015

 

 Utanför Lilla Hasselbacken på Djurgårdsslätten blommade hagtorn och oxel.

 

 

 

 

För att fira vår nationaldag bestämde jag mig för att vandra runt Djurgåden och efter att ha klivit av spårvagnen vid Djurgårdsbron valde jag för omväxlings skull att gå medsols runt den vackra ön. Sträckan är drygt en mil och idag lämnade jag inte strandpromenaden, Rosendals trädgård fick vara ifred från mig den här gången. När jag passerade Lejonslätten funderade jag lite på min tveksamhet till färgsprakande rhododendron, men det är svårt att inte fascineras av Lejonslättens färgprakt just nu. De stora blommande hästkastanjerna intill, skapar dock en viss balans som kändes gott för en färgkänslig trädgårdsstadsvandrare.

 

Det är rofyllt att följa Djurgårdsbrunnskanalen ända ut till Villa Parkudden och i kanalen gled båtar förbi, några paddlade kajak och två hjältar simmade...! Den södra delen av Djurgårdsstranden vetter mot saltsjön och är livligare vad gäller båttrafiken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom jag kände mig lite sliten i trädgårdsmästarkroppen tog jag en semesterfredag hemma i Stockholm idag. Jag hängde på mig kameraväskan och gav mig ut för att försöka fånga något av den blixtsnabba försommarblomningen. Planen var att njuta av syrenblom uppe vid Fåfängas berg, men insåg att jag kom för sent. Syrenblommorna började skifta i brunt. Visst är det klyschigt att tjata om att våren och försommaren rusar iväg alldeles för fort! Men det är ju faktiskt så det är! Jag lär mig aldrig acceptera långa vintrar och korta vårar! Nu går vi in i den djupare lummigare grönskan och lämnar det skira och det blommande bakom oss, bara för att snart börja längta igen.

 

Det första bilderna är från Centralbadets trädgård som jag ofta besöker när jag är inne i centrala staden och idag blommade gullregnet extra fint och det blev kaffe under valnötsträdet vid entrén.  Ett hastigt besök i Berzelii park och i Kungsträdgården som var packat av matglada människor som ville smaka på maten nu när det är ´´Smaka på Stockholm´´- läs mer här!

 

En räkmacka och en öl på stamstället ´´Under kastanjen´´ i Gamla Stan, fick avsluta dagens stadsvandring - i morgon ska jag gå runt en ö! Då är det nationaldag och så här skrev jag förra året om den 6 juni:

 

 

 

 

 Redan 2012 då jag skrev om Sturehovs slottspark till boken, hörde jag ett rykte att den här platsen skulle få en ordentlig uppryckning och att en av Sveriges stora trädgårdsprofiler skulle vara med och utforma något nytt i den anrika parken. Tyvärr har ännu inget hänt. Det känns som jag tidigare sagt, att parken som ägs av Stockholms stad, väntar på kärleksfulla trädgårdsmänniskor som kan skapa något vackert här och att Sturehovs slottspark får en själ.

 

När jag stannade till här på väg hem från jobbet idag och sakta vandrade runt i parken, kändes det som vanligt som om något fattades. Idag finns här ett stort antal lindar i alléer, lindhäckar, vanliga bokar, blodbokar, bokhäckar och stora ytor av gräs. Jag fortsätter att vänta på de där kärleksfulla trädgårdsmänniskorna...

 

Läs mer om Sturehovs slottsparj här!