Bland vildrosor och eldrivna vattenlimousiner på Djurgården
28 juni 2014
Stockholms stadshus arkitekt Ragnar Östberg ritade Villa Mullberget i nationalromantisk stil och uppfördes här på Djurgårdens södra sida 1907. På bilden nedan blommar en stor paradisbuske passande intill den mörka spånbeklädda byggnaden.
Rosorna blommar som bäst mot Stora Sjötullen vid Blockhusudden, längst ute på Djurgården
Waldemarsuddes buxbom är nyklippt och ser frisk och fräsch ut.
Rosorna 'American Pillar' och bourbonrosen 'Great Western' mot Galleriväggen.
Rosen 'Hamburger Phoenix'
Pionplanteringen vid Rosendal blir vackrare för varje år.
Underbar färgmix!
En av mina favoritrugosarosor Jens Munk, blommar nedanför orangeriet på Rosendal.
Mumierosen i Rosendals rosenträdgård.
Djurgården är fortfarande en djurgård! På väg ut till Biskopsudden där jag parkerade 308:an, mötte jag fåren som vant och stillsamt vaktades av en fåraherde och två fantastiska Border collie. Jag ville inte störa med kameran.
Ofta tycker jag om kontraster - dock inte här där två olika intressen krockar ganska brutalt.
Sedvanlig bryggfika.
När vår stora svenska arkitekt Ferdinand Boberg ritade Prins Eugens Waldemarsuddes slott i början av 1900-talet, skapade han även de vackra staketen som sträcker sig runt egendomen. De ses över och lagas kontinuerligt.
På några andra platser på Djurgåden har man byggt några bleka kopior...
2010 började jag anlägga det som jag kom att kalla Drömhörnan eftersom jag här endast väljer egna favoriter. Först i år börjar den se ut som jag en gång tänkte när jag gick där och planerade framför den skräpiga platsen där endast såpnejlika växte. Se inlägget från 2011 här.
Sommaren rusar iväg som vanligt och jag hinner inte med att njuta av allt vackert som finns runt omkring. Kroppen värker och jag blir stressad av ogräs som växter fortare än man hinner blinka, av grönsaksfröer som inte gror, av glosögda harar som äter upp mina Rozanne-nävor och av en nedklippt häck som verkar gett upp. Men om fem och en halv vecka har jag lite semester. Då ska jag ligga helt stilla och läsa böcker och lyssna på radio...
Barcelona är inte direkt känd för fantastiska parker eller trädgårdar, även om man kan hitta flera vackra gröna rum i denna spännande favoritstad. Vi läste om ´´Secret gardens´´ innan resan i början av maj 2014 och fann då denna otroliga plats. I byggnaden från slutet av 1800-talet låg tidigare en läderfabrik och det var den spanska konstnären och animatören Javier Mariscal som 1993 upptäckte den gamla nedlagda fabriken i en sliten del av Barcelona. Trädgården är ett verk av designern Javiers vän José Farriol som första gången kom till den här platsen och fick uppdraget att skapa något grönt.
Idag är byggnaderna ett konstnärligt och kulturellt centrum som grundades 1997 och här finns även en lunchrestaurang där man kan äta mycket god ekologisk mat till bra pris. Men det var den hemliga trädgården som lockade oss hit. Utanför området finns inga vägledande skyltar och vi undrade först om vi verkligen hade kommit rätt. Väl inne i trädgården kom den ena överraskningen efter den andra. Först den lummiga lilla trädgården med enkla trädgårdsmöbler, en stilla porlande fontän, bananplantor och en precis lagom vild vegetation vid sidan av de stora byggnaderna. Den häftigaste upplevelsen var när vi kom in på gården där enorma klätterväxter klädde in hela fasaderna, med en växtkraft som jag aldrig tidigare sett. Det är svårt att förklara känslan, men bilderna kanske kan visa på något sätt. Här växte många sorter av vinrankor, bougainvillea, jasmin, klättervildvin, rådhusvin och klättrande ficus. En trädgårdsmästare vattnade växterna och det var en skön och stillsam atmosfär här inne på den gamla fabriksgården.
Trots att den här trädgården huvudsakligen klättrar på väggarna så är det en av de häftigaste trädgårdsupplevelser jag varit med om.
I helgen var det en historisk stund på Engsholms slott då vi hade vår första bröllopsfest. Alla var nöjda och glada och parkens planteringar var som en enda stor bröllopsbukett!
Långholmen är en av mina absoluta favoritplatser i Stockholm och jag besöker den gröna vackra ön så ofta jag kan. Det är en lagom vandring runt den 1,3 kilometer långa ön som har en omväxlande och vacker natur. Här på ön finns två trädgårdsmästare som jag alltid besöker under mina vandringar, det är två kvinnor som skapat fantastiska trädgårdar på var sitt håll, bara några stenkast från varandra. Christina började anlägga sin malmgårdsträdgård i 1700-talsstil i början av 1990-talet och Kerstin tog första spadtaget i sin Rosäng i början av 2000-talet.
Långholmens rosäng
Fritz Nobis
21 maj 2014
När jag för första gången besökte Långholmens rosäng var min första tanke att det här ju ingen äng utan mer en lund och jag blev en aning förundrad över att rosorna trivdes så bra under de höga trädkronorna här i Långholmens djupa grönska. Rosor och rosenträdgårdar brukar annars vara placerade i full sol i ganska öppna lägen. Men vem som helst kan se att Kerstins rosor mår mycket bra och jag måste säga att rosorna blir så mycket vackrare här, där skugga och solljus vandrar över hennes mer än hundra olika sorter. Skuggspelet gör platsen mer spännande än en traditionell rosenträdgård som saknar stora hästkastanjer och lönnars skuggande kronor. För några år sedan besökte jag platsen med min kamera en tidig morgon innan jag åkte ut till min slottspark vid Engsholm. Klockan var inte ens fem när jag smög omkring blad de vackraste av rosor just när morgonsolens strålar letade sig ner genom de höga träden.
Platsen där ängen/lunden idag ligger var tidigare en grusplan där parkarbetarna hade sina omklädningsrum och fikarum i vagnar fram till slutet av 1990-talet.
Så här skriver Kerstin om starten i sitt blogginlägg!
När jag kom på idén att odla gammeldags rosor på en grusplan på Långholmen så läste jag runt på nätet för att få en uppfattning om vilka rosor som kunde vara lämpliga p.g.a. sin tålighet i olika avseenden: sjukdomsresistenta, skugg- och köldtåliga, förnöjsamma vad gäller jordmån. Skrev en lista och åkte till Plantagen vid Bergianska.
Där köpte jag rugosarosen Hansa. Ett förträffligt köp! Hansa är en fantastisk ros. Den 10 juli 2001 åkte jag så till Zetas och inhandlade där Albarosen Belle Amour. Mer blev det inte första året.
Vänliga personer på Stadsdelsförvaltningen på Södermalm har verkligen förstått Kerstins dröm om en vacker rosäng och har gett henne tillstånd till att en av Långholmens vackraste trädgårdar ska få fortsätta att lysa för Kerstin och för oss beundrare. Nu är inte detta endast en plats för rosor, utan under vår och försommar så har här med Kerstins hjälp, växt fram en fantastiskt vacker blomsteräng framför rosenkvarteren. Vid vårt besök i början av juni i år var ängen helt i min smak, där hundkäx och akleja spelade huvudroller. Men ännu tidigare på våren, finns här ljuvliga tulpaner, spännande sorter som tittar upp här och där i den vilda floran.
Det är alltid lika trevligt att besöka Kerstin som oftast är på plats och hon berättar med stor entusiasm och kunskap om sina rosor, tulpaner och andra växter. Ett stort tack för allt vackert du skapat här för din egens skull men även för alla oss som vandrar förbi. Vi ses snart igen...när rosorna blommar som bäst!
När min bok ´´Stockholms gröna rum´´ släpptes förra våren kändes valet av trädgårdar mycket bra - förutom att Kerstins rosäng inte kom med, som jag bestämt. Men mitt i den roliga men arbetsamma processen att skriva bok, föll Kerstins vackra rosäng bort och jag tycker att det är lika jobbigt varje gång jag ser den här fantastiska platsen. Självklart skulle den varit med! Men jag lovar att i ´´Stockholms gröna rum del 2´´ så ska Kerstins trädgård få en framträdande plats...!
8 juni 2014
Det här är den första rosen (tillsammans med en rugosa 'Hansa') kom kom på plats - albarosen Belle Amour som var den ros som fick Kerstin att vilja fortsätta att plantera rosor. (Kerstins bild)
Stora Henriksvik
Även om det är mycket arbete i trädgården så ser man att Christina njuter bland grönsaker och blommor!
När vi drev vårt familjeföretag Norrtälje Trädgårdsservice och skötte om många av Stockholms kulturhus trädgårdar, hyrde vi Sjöstugan invid badplatsen på norra Långholmen. Därifrån såg vi hur Stora Henriksviks trädgård växte fram i början av 1990-talet. Men det tog faktiskt många år innan jag för första gången steg in i trädgården och tog min första kopp kaffe på det ställe som kom att bli mitt favoritsommarcafé i huvudstaden.
Christina sköter fortfarande om sin vackra trädgård och även om söta kaniner idag ställer till vissa problem i odlingarna, så är trädgården lika vacker som vanligt. Det lär bli många fikabesök även i år här i den av stora vackra träd skyddade trädgården invid Mälarens strand
De hade en dröm om en 1700-talsträdgård, om ett café och om ett mindre museum för vår stora tidlösa skald Carl Michael Bellman. Christina som alltid varit intresserad av trädgård och trädgårdshistoria drömde om få skapa en historisk trädgård och skissade på hur den skulle kunna se ut. En dag hamnade denna skiss i stadshuset där kommunalfullmäktige höll sammanträde och där skissen på den tänkta trädgården blev mycket uppskattad. Det skrevs avtal med staden och det beslutades att Lars Helgö och Christina Trapp skulle få starta sin verksamhet vid Stora Henriksvik och nu började en ny tid i platsens brokiga historia. Huset som var förfallet och stått tomt sedan 1978 skulle renoveras och en 1700-talsträdgård skulle anläggas på marken ner mot Mälaren. Drömmen hade blivit sann och nu väntade mycket arbete med både hus och trädgård. Under sommaren 1992 öppnades Bellmansmuseet med caféet som kom att heta Blå Kanin efter den krog som låg här på 1700-talet.
Det första året fick marken ligga orörd och där växte då ogräs som tistlar, skräppor och brännässlor. Året efter var det dags att börja anlägga den nya trädgården. Christina läste på om 1700-talsträdgårdar och Stora Henriksviks trädgård kom att likna en malmgårdsträdgård som adel och borgare i staden anlade på 1700-talet vid sina bostäder för att odla nyttogrödor till husbehov. Odlingskvarteren är uppdelade i korsform där de fyra kvarteren på uråldrigt arabiskt vis symboliserar det som en gång var världsdelar. De fyra gångarna var Edens floder som mynnade ut i den runda planteringen i mitten som skulle förställa paradisets källa.
I ett av kvarteren odlas perenna kryddväxter som salvia, mynta och timjan som är både vackra och användbara. I de tre andra kvarteren finns olika sorters grönsaker som sallat, böner, persilja, rotfrukter och kål som används inne i caféet.
Till trädgården valde Christina ut tidstypiska växter som skulle växa tillsammans med grönsakerna, bl.a. den ljuvligt vackra sommarkyndeln med sina små ljuslila blommor, kornvallmo, prästkragar, ringblommor, kvanne, isop, kungsljus, bolltistel, malvor, anisört, myntor, malört, nepeta och luktärter.
Här växer sallat i olika sorter i svängda rader tillsammans med kål, mangold och andra grönsaker. Sommarblommorna blandar sig lite vilt och charmigt bland kryddväxter och grönsaker, vilket gör den här platsen till den lustgård som den faktiskt är.
Kerstins rosäng blir bara vackrare och vackrare för varje gång som jag ser den, hur vacker kan den egentligen bli? Nu i helgen var den som ett enda blomsterparadis där aklejor och hundkex stod för huvudprakten. Och snart blommar rosorna, vilket Nikon och jag väntar otåligt på...
Jag älskar mitt vackra land och skulle kunna fira Sverige varje dag under året, eller nästan i varje fall. Men jag är långt ifrån någon flaggälskande nationalist och jag hurrar inte för kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Jag hurrar för blomsterprakt runt Linnéstatyn i Humlan, för att krigarkungen Karl den tolftes stridslystnad tonats ner med blommande träd, buskar och perenner, för den stilla kaffestunden i Centralbadets trädgård, för midsommarblomster på Strömparterren, för gränderna i Gamla Stan och för Eddy Grahn på Själagårdsgatan som är en av mina idoler i livet!
Kungsträdgården blommar
Centralbadets trädgård
Humlegården
Hos Eddy på Själagårdsgatan hittade jag den första utgåvan av Ulla Hasselmarks Fröbok för 35 kr.
Simrishamn och hela Österlen var fyllt av blommande blåregn, en växt som jag tror att alla älskar. Blått eller vitt. Här blommar oxelträden i Simrishamn tillsammans med blåregn.
Apotekarens trädgård i Simrishamn
Inne i Apotekarens vackra trädgård bjöd Peter Englander på kaffe och vi satt inbäddade av vitt och blått regn
Den fantastiska tulpanen Greenland är perfekt tillsammans med iris och förgätmigej i Apotekarens trädgård.
I grannträdgården Bergengrenska gillade jag den här gula aklejan.
I Simrishamn har böckerna en framträdande plats...
Älskade Haväng!
Verkåns stilla flöde på väg mot havet vid Haväng.
Lindgrens länga
Havängs vandrarhem där vi fikade.
Christinehovs slott där vi åt lunch.
I Lillebeths trädgård i Borrby rådde harmoni bland växterna, men det var en spännande harmoni med växter utvalda med kunskap och konstnärlighet. När de fantastiska träden vuxit till sig, blir trädgården ännu vackrare. Vi trivdes gott i den välkomnande och vänliga trädgården.
Uppe vid det ensamma trädet högt ovanför gården, blir man lätt natur-religiös!
Det finns platser som etsar sig fast och som aldrig vill släppa taget, platser som man sparar i sitt hjärta för alltid. Gustav och Marie Mandelmanns gård Djupadal på Österlen är just en sådan plats. Första gången jag besökte gården var 2008 och jag har sedan dess längtat tillbaka och den här gången hade jag helt rätt sällskap med mig, ett sällskap som utan att tveka, skulle kunna flytta till den här gården...i dag! Och visst är det lätt att drabbas av paradistankar när man vandrar runt i den här underbara trädgården där odling av grönsaker, frukt och bär är mest framträdande. En prydnadsträdgårdsodlare som jag själv blir dock glad åt att Mandelmann även har fallit för prydnadsväxters skönhet då både blått och vitt blåregn klär in växthus, spaljéer och fruktträd. Vi drack kaffe under ett aprikosträd som blåregnet försiktigt klättrade i och plötsligt så blev andetagen något lugnare och djupare... Nu vet jag att det inte bara är det ljuva livet som familjen lever här, utan att det även är ett hårt arbete då gårdens växter och djur ständigt behöver skötsel och tillsyn. Men jag antar att Gustav och Marie ser sin tid i den här fantastiska miljön som ett sätt att leva och gärna låter oss besökare för en stund tro att det här verkligen är paradiset på jorden!
Gustav är även intresserad av lite speciella och exotiska träd som han nu planterar i utkanten av trädgården och runt dammarna. Vid vårt besök blommade mispelträden vackert i vitt. Det finns så mycket att berätta om den här platsen, men det är svårt att i ord beskriva känslan.
Första gången jag träffade Gustav var 1990 då vi gick på samma trädgårdsutbildning och han var nog den första jag träffat som talade varmt för ekologisk odling och den första jag sett som åt groddar till lunch. På Djupadal är all odling ekologisk och det har den varit sedan de köpte gården 1996. Det är alltid kul att träffas och jag vet nog ingen som känns så genomgod och tillfreds som herr Mandelmann. Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg så kan jag inte hjälpa att jag känner en viss avund på livet de lever på sin gård. För oss väntade storstadslivet i Stockholm, som ju är mina drömmars stad, men det här lugnet och de gudomliga omgivningarna finns inte i mina trakter.
Boken Självhushållning på Djupadal kom ut förra året samtidigt med min bok Stockholms gröna rum. Mandelmanns bok blev nominerad till Augustpriset.
Grinden inne i Skepparegården kommer ursprungligen från Stockholm. Den kallas Strindbergs grind eftersom den en gång fanns på den gård vid Karlavägen 82 där han bodde 1901-1908. Huset revs tråkigt nog 1969 och på något vis hamnade grinden här på Skepparegården i Brantevik.
Vi bodde även i år i vackra Brantevik och besökte åter igen gården som vi upptäckte förra året. Jag låter Ingela berätta i det här blogginlägget om platsen och kvinnan som hon blev så fascinerad av. Även om jag nästan tappade andan när jag kom in i den här hemliga, vackra, vilda, tuktade och lite galna trädgården, så var det Ingela som fullständigt föll för både trädgården...och den mystiska kvinnan!
Minns stunden så starkt för ett år sedan när vi vandrade tillsammans för första gången bland husen i Brantevik och såg en skylt med ”Till Salu” i närheten av Klocktornet. Vi såg bara en hörna kantad med stora stenblock som mur och en växtlighet bakom som gav totalt insynsskydd. Den annorlunda och färgglada smidesgrinden bad om att få öppnas så vi smög in. Väl inne tystnade vi och bara gapade, det var en trädgård som vi aldrig upplevt tidigare. Den var vild, vacker, mystisk, magisk och lite suspekt. Alla rum, grindar/portaler och föremål som blandades på denna plats i denna stund fick oss att börja fantisera med blandad förtjusning. Vem är denna människa som har skapat detta? Hur mår hen? Vad vill hen med detta? Vad har hänt eftersom trädgården är till salu? Frågorna var många så när vi kom tillbaka ett år senare ville vi se vad som hänt med den spännande platsen. Till salu skylten var borta men trädgården såg ännu vildare ut från gatan så vi smög oss in en gång till genom den magiska grinden med ett stort W i smidet.
Allt var intakt från året innan men snäppet vildare och vi konstaterade att det inte hade tillkommit någon ny ägare. Tyst smög vi runt och försökte memorera tidigare års upplevelse när en äldre kvinna med en liten hund bredvid sig plötsligt dök upp bland växterna och frågade vilka vi var. Hon var klädd i svarta kläder, lila strumpor och skor som hon hade matchat med lila ögonskugga och färgade läppar och hennes hår var svartfärgat med några centimeters ljusgrå utväxt. Vi bad om ursäkt för intrånget men presenterade oss och berättade att vi var nyfikna turister men även trädgårdsmästare och undersköterska från Stockholm. Kanske var det den kombinationen som öppnade dörren till denna kvinnas hjärta med en aura som är helt obeskrivbar. Hon berättade lite om sina konstskapelser i trädgården och vi fick bara fotografera henne på det villkoret att hunden Pytte fick vara med på bilden.
För mig berättade hon om sina tidigare relationer och sitt sinnestillstånd och till Hasse kom ständigt frågan om växter: - Har du den här? Efter en stund ville hon visa oss något och vi följde henne igenom ett låst plank och kom in till ytterligare en trädgård men först var vi tvungna att presentera oss för en docka. Denna trädgård var mer privat, där hade hon sin lilla damm omringad av högst personliga buxbomsklippta häckar med platser för tronstolar och även ett kapell för sinnesro. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka kvällen därpå för att få med oss några växter från denna spännande trädgård som ett minne. Vi kom tillbaka och jag fick även komma in i huvudbyggnaden, vi hade växter med oss hem och jag har fått en ny brevvän och brevhund
Innan vi fick komma in i kvinnans privata trädgård, så var vi tvungna att säga våra namn till den här dockan och det tog ett tag innan jag förstod att jag verkligen pratat med en docka...! (Hasse)
Inne i trädgården växte den mycket vackra Akebian, den som Gustav Mandelmann samma tag talat så varmt om och vilken jag aldrig tidigare sett. (Hasse)
Ingelas och min fjärde randomresa gick till Häckeberga slott i Lunds kommun. Varje år gör vi en slumpmässig resa ut i Sverige, som jag fått fram genom att kasta pil på Sverigekartan. I höstas fastnade pilens spets mitt på ön där Häckeberga slott ligger. Slumpen har gjort att vi sett platser som vi aldrig annars skulle fått se. Vem tar bilen för att åka specifikt till Gonäs, Mangskog, Asa eller Häckeberga? Ok, Häckeberga är ett slott som säkert besöks flitigt, men de övriga platserna är små orter långt utanför de stora vägnätet. Det här blev vårt första stopp på fyradagarsresan till Skåne och jag hade bilden från slottets hemsida i huvudet när vi körde vägen fram. som var kantad av avenbokhäckar.
Slottet är beläget på en av Häckebergasjöns sju holmar. Det uppfördes i fransk renässansstil 1873–1875 av Tönnes Wrangel von Brehmer efter ritningar av Helgo Zettervall. Byggnaden renoverades på 1990-talet....kan man läsa på Wikipedia. Det är en ganska märklig arkitektur tycker jag, där tornen känns avklippta. Formklippt idegran och en lång rad av min favoritros Stanwell Perpetual nedanför muren utgjorde trädgård, men även gräsmattan runt anläggningen, som gässen gillade.
Slottet och parken kanske inte uppfyllde förväntningarna fullt ut, med tanke på den fantastiska bilden på hemsidan, men en stillsam och vacker plats var det.
Redan i höstas då pilen träffade Häckeberga på Sverigekartan,blev vi inbjudna till min blogg- och Facebookvän Eva Kronvall och hennes man Johnny, som har sin trädgård endast några kilometer från slottet. Evas fågelbilder har under flera år fascinerat mig och det är sällan som bilder på fåglar blir så intressanta som när Eva riktar sitt kraftiga objektiv mot våra flygande vänner.
Nu fick vi även bekräftat att Eva inte bara är en proffsig fågelfotograf utan även en duktig trädgårdsmästare som av ingenting har skapat en mycket vacker trädgård på en lugn plats på landet, där betande får är grannar i en hage intill tomten. Just vid vårt besök blommade vackra snöbollsbuskar och en av mina favoritsyrener Syringa josikaea 'Holger' med sina sirligt kritvita blommor. Vi fick en riktigt trevlig trädgårdsvandring med Eva som prydligt i en pärm hade dokumenterat det som planterats i trädgården. Mötet med de här genomtrevliga människorna och våra samtal om allt från växter till livet i stort, gjorde att jag nästan glömde bort att fotografera allt det vackra i trädgården, men några bilder fick jag trots allt med mig.
Efter en härlig lunch och kaka, fortsatte vi sedan till vårt ´´´hem´´ i Brantevik där vi skulle bo i tre nätter.
Stort tack Eva och Johnny och jag hoppas att vi ses igen!
En av gårdens blåögda skönheter smög försiktigt med oss under trädgårdsvandringen.
