• 2009
  • 2008
  • 2007

  • Site Meter

    Österbybruk

     
    Vid Österbybruk fanns ett järnbruk redan på 1400-talet och på 1600-talet var det Sveriges näst största järnbruk. År 1735 ritade Carl Hårleman åt dåvarande ägaren Antoine De Geer, en stor symmetrisk trädgård med lindalléer, parterrer och spegeldamm.  En vacker park och jag skulle vilja förflytta mig till slutet av 1700-talet för att se hur den då såg ut!



     
     
    Föreningen Orangeriträdgården sköter den här trädgården ideellt idag och återväxten av yngre entusiaster är dålig. Vi träffade en trevlig kvinna som är en av de som håller trädgården vid liv och vi bestämde...nästan, att jag skulle flytta till orten och ta hand om den här trädgården som på många håll är vacker och välskött men som också sover en törnrosasömn på sina håll. Jag har ännu inte bestämt mig... Här i Österbybruk fikade vi på Hembageriet där det bjöds på Österbybulle. 
     
     Smeden i Österbybruk, skapad av motorsågskonstnären Hans Gustafsson 2012. 

    Lövstabruk

     Jag som är så sjukt känslig för dåligt skötta grusytor i stilträdgårdar blev glad när jag såg dessa välkrattade gångar och rakt skurna kanter. 
     
     
    Det finns så mycket man vill se i Sverige och bara 12-15 mil från Stockholm ligger en mängd spännande bruksorter som jag länge tänkt besöka. Nu i helgen gick färden till några av dessa bruk och vid Lövstabruk som förvaltas av Statens fastighetsverk, träffade vi trädgårdsmästaren Josephina Wesström-Juhlin som har ansvaret för den här parken där herrgården ligger. Parken restaurerades 1970 av Walter Bauer som förändrade parken från den tidigare tyska stilen till den barockpark som man ser idag.
     
    Både parken och omgivningarna är mycket vackra och Josephina har planer att utveckla parken så att det bl.a. framme vid herrgården ska blomma mer än det gör idag och jag tror säkert att hon lyckas få den här vackra platsen att bli ännu vackrare. 
    Lövstabruk var på 1600-talet Sveriges största järnbruk då släkten De Geers styrde här, men 1926 tystnade den sista smedjan i Lövstabruk som idag är byggnadsminne. Det fanns inte så mycket tid åt att grotta ner sig i smedjor och arbetsplatser utan vi höll oss till adelns boningar i stället... 
     
    Läs mer om den här vackra platsen på hemsidan!

       
     Trädgårdsmästare Josephina Wesström-Juhlin 
     
     
    Vi besökte också utställningen om krukväxter som funnits i herrgården kring sekelskiftet. Här fanns även historik kring herrgårdsparken samt om den växtintresserade baron Carl de Geer och hans trädgårdsmästare Olof Strindberg (bror med August Strindberg) samt om Lövstabruks egen pelargon, köksträdgården m.m. 
     
     

    Våra sjuka träd



    Vi människor fascineras av trädens storlek, styrka och ålder men även om träden utstrålar styrka och är växternas kungar och drottningar i naturen så är de samtidigt känsliga och mottagliga för många olika angrepp. I alla tider har träd drabbats av svampangrepp av olika slag men just nu känns det som att  angreppen kommer tätare än normalt och drabbar samtidigt flera av våra mest älskade träd.
    En orsak till att skadliga svampar sprids är att vi alltmer flyttar växter mellan länder. Sedan kan man ju fråga sig om hur olika metoder av skogsbruk framkallar alla dessa problem för träden. Det är ju knappast ett naturligt sätt för träden att leva, denna monokultur där samma art upptar enorma ytor. Hur blir det då med den biologiska mångfalden?

    Almsjuka
    Almen är ett vanligt och omtyckt parkträd i stora delar av Sverige, arten är nu hotad i hela landet. Den svåra almsjukan upptäcktes på 1920-talet men kom till Sverige på 1950-talet. Det var dock först på 1980 och 90-talet som smittan blev ett allvarligt problem för hela södra Sveriges almbestånd. I England har 25 miljoner almar dött av almsjukan. Almsjuka orsakas av två svampar Ophiostoma novo ulmi och Ophistoma ulmi som täpper till trädets ledningsbanor där vatten och näring transporteras, vilket gör att trädet vissnar och dör. Om almen är kraftigt drabbat kan det dö samma år som svampen nådde trädet. Svampen sprids av almsplintborren som är en skalbagge.
    Almens toppgrenar i kronan drabbas först och symptomen är att bladen blir bruna, rullar ihop sig och vissnar.
    Det finns ännu inget sätt att bekämpa almsjukan på, vare sig på kemisk eller biologisk väg.
    Sjuka träd måste avverkas, och trädstammarna forslas bort eller oskadliggöras.
    Hittills har inte några kemiska medel visat sig effektiva mot holländsk almsjuka.
    Sjuka träd måste avverkas, och trädstammarna forslas bort eller oskadliggöras på
    annat sätt

    Tusen och åter tusen almar har dött i södra Sverige och stora vilda bestånd i Skåne är nu borta. Spridningen av almsjukan har nu nått Mälardalen där träd i bl.a. Stockholm (där det finna väldigt mycket alm) Uppsala och Västerås drabbats. Även på Gotland har man upptäckt almsjukan.
    Illustrationerna är hämtade från jordbruksverkets hemsida.

    Askkottsjuka

    Ask i Engsholms slottspark

    Nästa träd som drabbades allvarligt av svampar var asken. Askskottsjukan upptäcktes 2003 i Sverige men problemet har funnits i Polen och Litauen i ca tio år. Svampen som spridit sig till våra svenska askar heter Chalara fraxinea och sprids med sporer. Här är det alltså inte insekter som sprider svampen utan vinden.

    Både unga och gamla askar drabbas och det är de nya skotten som blir angripna och fjolårets nya knoppar slår inte ut på våren.
    Forskningen har inte hittat någon direkt anledning till att svampen har fått ett sådant grepp över våra askar just nu och det sägs att hela vårt askbestånd är i fara. Det vore ju en katastrof på samma sätt som hur våra almar drabbats av almsjukan.

    I Litauen har 60% av askbeståndet dött. Hos oss är Skåne, Öland och Gotland värst drabbat hittills. I Engsholms slottspark har jag sett skador på många askar under några år, men de lever fortfarande och jag vet inte hur lång tid det brukar ta innan trädet dör av angreppet eller om några träd kan återhämta sig.

    Läs mer på Svenska Trädföreningens hemsida.

    Ekdöden
    Ek på Eldgarnsö

    Quercus robur är det latinska namnet på ek och robur betyder styrka. Eken är ju symbolen för styrka i vår natur. Men nu drabbas ekar runt om i landet av ekdöden som inte är en ny sjukdom utan fanns redan på 1700-talet i Europa och säkert även mycket längre tillbaka i tiden.

    Vad är då ekdöden? Jo symptomen är ett glest bladverk och det förekommer fler döda grenar än normalt i kronan och skottbildningen på stammen är kraftigare än vanligt. Stamskador kan också förekomma och då är risken stor för angrepp från honungsskivling som lätt får fäste i försvagade träd och gör stor skada. En drabbad ek dör långsamt även om något träd ibland kan återhämta sig helt. Det var på 1980-talet som ekdöden började uppmärksammas i Sverige.

    Träd står kvar, de flyr inte när fara hotar utan får kämpa på plats mot sjukdomar och inkräktare. I de allra flesta fall gror ett träd på en väl utvald plats men ibland gror fröet på en mindre bra plats med dåliga markförhållanden. Det är de träd som först drabbas av svampsjukdomar och andra angrepp. Precis som det mesta i naturen, de svagaste stryker med först.

    Det har diskuterats länge om luftföroreningar skulle vara orsaken till att träd förlorar motståndskraft mot olika angrepp men det är svårt att hitta bevis för det, även om nog de flesta förstår att träden stressas av en dålig miljö.
    Klimatförändringar med extrem torka eller andra extrema förhållanden försvagar också trädens motståndskraft mot angreppen.

    Forskarna kallar ekdöden för en komplex sjukdom då flera olika orsaker gör att ekarna drabbas. Huvudorsaken är svampen från Phytophthora-gruppen som förstör trädets finrötter, de andra orsakerna är förändringar i grundvattennivån och väderleken. Trädet blir då försvagat och klarar inte att stå emot andra svampangrepp och attacker från skadeinsekter.

    Det är svårt att hitta färska uppgifter på hur Sveriges ekar mår idag men jag får söka vidare och uppdatera det här inlägget. Det uppmärksammades ofta i media för tio år sedan att ekar mådde dåligt i södra Sverige och att träd dog.

    Plötslig ekdöd
    I USA har man stora problem med det som kallas plötslig ekdöd och orsakas av svampen Phytophthora ramonum.
    Så här skriver jordbruksverket på sin hemsida:

    P. ramorum

    i EU


    I EU har P. ramorum främst konstaterats i handeln på prydnadsväxter som rododendron men även i vissa arter av olvon, Viburnum spp. samt i Camellia. Ett fåtal större träd har angripits i England och Nederländerna, till exempel rödekQuercus rubra, och bok, Fagus sylvatica. Under 2009 konstaterades ett stort angrepp i nyplanterade rododendron av EU-ursprung i en nyanlagd park i mellersta Sverige. Samtliga växter förstördes.


    Bokarna i Pildammsparken
    Bokar på Djurgården


    Bokarna i Pildammsparken i Malmö är sjuka och det är ännu en gång algsvampar från gruppen phytophthora som är orsaken och det finns inga kemikalier som biter på denna svamp. Man forskar nu på naturliga bekämpningsmetoder.
    Det finns flera tusen bokar i parken, många över 100 år gamla och bokarna hotas nu att helt slås ut av svampen. En tysk trädexpert vid namn Thomas Jung har undersökt Pildammsparkens bokar och han är helt säker på att smittan förts in från nyplanterade träd och buskar i parken.

    Smittan har troligen funnits i tio till femton år och kan ha fått den här explosiva utvecklingen av den extremt regniga sommaren 2007. Man tror att parkens bokar kan vara döda inom tio år och kanske att det även går ännu snabbare.
    Ungefär 50 bokar har avverkats i parken och troligen kommer det att fällas mängdvis av bokar framöver. Det är ju enormt sorgligt och ett hårt slag för Malmös fina park. Jag har inte hittat något material om att smittan på bokar har spridit sig eller upptäckts på något annat ställe i Skåne.
    I februari 2012 kommer nordisk expertis på phytophthora att samlas på SLU i Alnarp.
    Jag lånar Sydsvenskans faktaruta:

    Så angriper Phytophthora- svampen träden

    Aggressiva algsvampar av släktet Phytophthora förstör trädens finrötter och orsakar sår på rothals och stam. De två sorterna cactorum och plurivora, som konstaterats i Malmö, är ett par av de allra farligaste.
    Vanliga symtom är glesare kronor, minskad förgrening och blad främst på grenarnas ytterdelar.
    I slutfasen syns ”blödande” stamsår, vilket betyder allvarliga vävnadsskador i rotsystemet.
    Hela scenariot kan ses i Pildammsparken.
    När trädets fotosyntes och transport av näringsämnen och vatten förstörs, drabbas det av minskad tillväxt och död. Försvagade träd blir mottagliga även för andra infektioner och parasiter.
    Att den svårdiagnostiserade smittan går på bokträd är en nyhet för svenska forskare. Sedan symtomen upptäcktes har sjukdomsförloppet utvecklats mycket snabbt.
    Säkra diagnoser på smittans utbredning på bok har gjorts i Torup, Alnarp och på Söderåsen.

    Hästkastanjens problem
    Hästkastanjer på Waldemarsudde

    Hästkastanjen står på tur som nu drabbats av kastanjemal och bakterien ”bloedingsziekte” vilka är allvarliga skadegörare på hästkastanj.
    Läs mer på Jordbruksverkets hemsida här.

    Frågan kvarstår - är det vi människor som rubbar naturens balans? Vi kanske inte ska flytta omkring växter från olika länder. Vi har en fantastisk vacker natur i Sverige, räcker inte den?
    Det stora trädgårdsintresset som ständigt ökar kanske inte bara är av godo? Vi vill ha fler exotiska växter från hela jordens länder i våra trädgårdar. Jag vet att det tävlas bland trädgårdsägare vem som har mest udda och speciella växter.
    Det finns idag gatu- och parkträd runt om i landet som kanske inte alls borde vara här och det kommer ständigt nya.

    Tanken på att linden skulle drabbas av någon elak svamp skrämmer mig. Lindar är det absolut vanligaste gatuträdet i Sverige och hittills så finner de sig i att stå där i långa rader i hårdgjorda ytor av asfalt och betong.
    Har vi verkligen tillräcklig kunskap om hur träden vill leva? Lägg till problemet med alla luftföroreningar...så känns det väldigt mörkt just nu.


    Ginkgo biloba

     Bergianska trädgården 12 oktober 2013
     
    Ginkgo biloba växer vild i Kina på vissa håll och man tror att trädets närmaste släktingar är barrträd och kottepalmer och de lär härstamma från växter som fanns för 100 miljoner år sedan. Det sägs att det finns träd som är 1500 gamla invid några kinesiska tempel. 
    Trädet är tåligt och står emot föroreningar, det är robust och långlivat och klarar sig upp till zon 2 i Sverige. Ginkgo biloba blir ungefär 15 meter högt hos oss (30 meter på sin naturliga växtplats men i Sydkorea lär det finnas ett träd som är 61 meter högt) och har ett lummigt och vackert utseende. De läderartade, solfjäderformade och ljust gröna bladen är egentligen barr och de blir vackert gula på hösten. Han- och honblommor sitter på kortskotten på skilda träd. 
    Ginkgo som vill ha en skyddad växtplats är vanlig i parker och trädgårdar i hela Europa och används också ofta som gatuträd i New York. I Sverige planterades Ginkgoträd längs Nygatan i Trelleborg redan på 50-talet och jag måste försöka fotografera den där allén vid något tillfälle. Det här är ett perfekt gatuträd, men som Rune Bengtsson skriver i sin bok Stadsträd från A-Z :

     ´´den enda begränsningen i Sverige är den låga sommartemperaturenEn framgångsrik användning av trädet i svensk stadsmiljö bygger därför på ett omsorgsfullt val av växtplats. Ju varmare läge framhävt genom lä, gott om hårdgjorda ytor, husväggar ju bättre. En varm och mycket väldränerad växtbädd ger också bättre övervintring.´´

    175 nya Ginkgoträd planterades under från 2010 fram till 2013 utefter Hornsgatan på Södermalm i Stockholm för att förbättra miljön och de första 20 träden planterades när snön lagt sig på marken i december 2010 mellan Ringvägen och Rosenlundsgatan i många minusgrader. Att plantera dem i kyla och mörker är inte något problem eftersom träden då befinner sig i vintervila. 
    Under 2011 såg jag att alla träden klarat sig bra och ser ut att trivas utmärkt där på Söders mest trafikerade gata. Träden finns nu utefter hela sträckan från Hornstull till Blecktornsgränd. Under 2014 kommer planteringen att fortsätta från Långholmsgatan till Hornstulls strand. Jag kommer givetvis att följa de här spännande träden och lägga till bilder när träden vuxit sig större. Ginkgo är ett mycket spännande alternativ till linden som gatuträd.


    80-90 % av Stockholms gatuträd är lindar och det är mycket vanskligt att använda endast en art så flitigt. Skulle linden drabbas av någon allvarlig sjukdom som alm (almsjuka) och ask (askskottsjuka) så skulle det bli en katastrof i stan. Det behövs variation och när jag hörde att man valt Ginkgo till Hornsgatan blev jag mycket glad och jag kommer att följa utvecklingen av träden noga. 
    På Vasa Reals skolgård på Hälsingegatan i Stockholm växer ett stort Ginkgoträd - som ska fotograferas i sommar. I Bergianska trädgården finns några stora exemplar och koloniområden längs Årstaviken finns även några Ginkgoträd.
     
     
    Bild från Dagens Nyheter i december 2010
     
    Google

    Ros - Stanwell Perpetual





    Stanwell Perpetual är något så ovanlig som en pimpinellros som remonterar. Visserligen blommar den inte lika rikt på hösten men den blommar fram till första frosten.  Efter huvudblomningen brukar jag ta en häcksax och putsa till hela busken och då utvecklas nya friska skott som ger en lite blygare blomning till frosten kommer. Den härstammar från Storbritanien 1838 där den upptäcktes i London.
    Rosen har ett kraftigt och brett växtsätt och blommar riktigt mycket i juni och kan behövas bindas upp då grenarna är något veka och böjer sig lätt.



    I vår park är det den enda ros som får vara ifred från de vilda djuren och det kan bero på att grenarna är fyllda med små taggar. Jag har haft den i parken i åtta år och den har varit frisk varje år. Får några år sedan planterade jag även en Stavwell i vår stora perennslänt och i år kommer den nog att vara som bäst.
    Den är ljust rosa med gul mitt och doftar helt underbart. Man kan använda den som solitär var som helst eller även som en lite exlusiv häckväxt. I Lars-Åke Gustafsson stora bok Rosor för nordiska trädgårdar skriver han att den gör sig utmärkt i historiska trädgårdar och parker....och då passar den bra hos oss. Med alla de här fördelarna är det här min absoluta favoritros....både mycket vacker och frisk.





    Pärlbuske - Exochorda ´The Bride´

    Om jag måste välja en prydnadsbuske som favorit så skull jag nog välja den här pärlbusken då den blommar i maj-juni med sina kritvita blommor som i knoppstadiet ser ut som pärlor. Speciellt sorten ´The Bride´ är oerhört vacker och där den växer i vår stora släntplantering så ser den verkligen ut som en brudklänning då den liksom rinner ner för slänten. 
    Den rena arten av pärlbusken härstammar från östa och centrala Kina och busken kan bli 2-3 meter hög. Sorten

    ´The Bride´ blir inte mer än 1,5 meter hög men den breder ut sig mer för varje år. Vi har tre stycken i den stora släntplanteringen. Den vill ha näringsrik och kalkfattig jord för att må bäst och den trivs i sol eller halvskugga. Man kan grupp-plantera den men jag tycker att den blir vackrast om den får breda ut sig solitärt med perenner som grannar, hos mig är grannarna olika nävor, akleja mm.

    Den blommar i våra trakter i månadsskiftert maj-juni och är härdig upp till zon 4. För att den ska förgrena sig ordentligt under de första åren så krävs ganska hård uppbyggnadsbeskärning. Någon senare beskärning behövs inte. 


    Surkörsbärsträdet ´Fanal´i förgrunden




    Exochorda racemosa från Parco Sempione i Milano 12 april 2010
     
    Google

    Rosenskära - Cosmos bipinnatus


    Rosenskära blir lätt en favorit då man ska välja sommarblommor, dels för att den är vacker och dels för att den blommar mycket långt in i hösten. Inne i slottet gillar de blomman eftersom den är bra som snittblomma och vi odlar den i första hand för att användas i slottets vaser. Den pryder dock sin plats i trädgårdslandet också där vi även odlar grönsaker.  Den finns även som ren prydnad ute i en plantering intill slottet som bilderna visar. Jag har hittills odlat en ganska hög sort som heter Vega White och som man är tvungen att binda upp.
    Man kan nästan inte misslyckas med rosenskäran då den är tålig och lättodlad på alla sätt.

    Det latinska namnet Cosmos betyder prydnad och syftar på blommans skönhet. Den härstammar från Mexiko och Brasilien och den vill ha ett varmt soligt och ganska vindskyddat läge. Beroende på sort blir den mellan 60-100 cm hög och blommar från juli-oktober eller till frosten tar den. Den finns från mörkt rosa till vitt. Blommorna kan bli ända upp till 12 cm i diameter och är enkla med gul mitt. Bladverket är finflikigt och påminner om dill.  


    Rosenskäran vill ha lätt jord och om man ger den för mycket näring vill den inte blomma så mycket utan mest utvecklar frodig grönska. Egentligen kräver inte rosenskäran så mycket skötsel men jag brukar dagligen klippa bort vissna blommor för att det ska se snyggt ut i planteringen. 

    Jag brukar förkultivera den för att den inte ska blomma för sent ute i parken men ni som bor längre söderut kan så den direkt ute i maj. Plantavstånd bör vara ungefär 30 cm. Jag har tidigare använt en vit sort som heter ´Purity´ men jag gillar bäst ´Vega White´.


    Det finns många olika sorter:
    • Sonata - vita blommor, 60 cm hög.
    • Candy Stripe - vita blommor med röda strimmor,.
    • Sea Shells - nyanser från rött till vitt
    • Vega White - Vit
    Se fler sorter här.


    ´Vega White´

    Jacaranda mimosifolia

     
    I slutet av maj i år besökte jag Malaga och redan från bussfönstret på väg från flygplatsen till hotellet, såg jag de blåblommande träden längs gatorna. Jag hade inte sett jakarandaträd i blom tidigare och skulle jag ha kommit en vecka senare då blomningen var över så skulle jag nog inte lagt märke till de här träden. Nu blev det den häftigaste trädblomningen som jag någonsin upplevt.
    Hela den här staden var fylld av dessa blåblommande skönheter och jag kunde inte se mig mätt på dem. Hur ofta ser man träd som blommar i blått?
    Trädets ursprung är Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay men används ofta i Sydeuropa och på Kanarieöarna.

    Trädslaget är hårt och används till finare snickeriarbeten och till stränginstrument. På 70-talet var det även vanligt med bokhyllor av jakaranda.
    Bladen liknar mimosans, därav artnamnet. Trädet har ett vågrätt växtsätt och passar bra som skuggträd i städer med varmt klimat.
    Jakarandaträd kan i gynnsamma lägen bli 50 meter högt och kan ibland blomma en andra gång på hösten. Det är delvis städsegrönt men fäller bladen på våren innan blomningen.
    Jakaranda används ibland som krukväxt här hemma. Bilden längst ner är tagen på Madeira annars är alla bilder från Malaga.

    Madeira -  Foto: Rose-Marie Färber
     

    Buxus sempervirens - Buxbom

    Skånegården på Skansen


     
    Buxbom är häckarnas Rolls Royce. I de flesta slottsparker och historiska trädgårdar är buxbom en självklarhet antingen som häckar eller som formklippta bollar eller formklippta på annat vis. Buxbom härstammar från Östasien och Indien och odlades tidigt i klosterträdgårdar. Sempervirens betyder alltid grön och buxbom är verkligen alltid grön vilket är ett stort värde hos oss i Sverige där de lövfällande buskarna står kala i ett halvår.

    Den här städsegröna busken kan bli upp till 3 meter hög men ju längre norrut man kommer ju svårare är det att få upp den i några högre höjder. Vanligast använder man den till lågt klippta häckar att rama in rabatter eller kryddträdgårdar med. Den är härdig upp till zon 3 och trivs i de flesta trädgårdsjordar i både soliga och halvskuggiga lägen, bäst blir den dock i kalkhaltiga jordar. Den tål torka bra och vill inte stå i för fuktig jord.
    Vid plantering av häckar sätter man plantorna med ca. 20 cm avstånd, eller tätare. Den växer långsamt och blir på så vis tät och kompakt. Beskärning gör man från helst före midsommar, under juli månad bör man inte klippa buxbom eftersom de då ofta bränns av solen och bladen blir gula.
    Det sägs att det kan vara en risk att klippa ner buxbom helt till marken om den blivit dålig eller om man vill ha den förvuxen häck låg igen men jag klippte ner våra runda boxbomsplanteringar ner till marken och det blev mycket bra.

    Några olika sorter:
    • ´Arborescens´ - trädbuxbom, tål torka och blir 2-3 meter hög. Zon 3.
    • ´Faulkner´ - 1-1,5 meter hög. Zon 3.
    • ´Rotundifolia´ - bredbladig buxbom, 1-2 meter hög. Zon 3.
    • ´Suffroticosa´ - kantbuxbom, 0,5 meter. Zon 2.
    • ´Vrams Gunnarstorp´ - småbladig med blågröna blad.
    Buxbom kan bli mycket gammal och det finns plantor i Sverige som planterats på 1600- och 1700-talet. Wrams Gunnarstorp har höga buxbomhäckar som planterades i slutet av 1600-talet och som fortfarande är fina. Jag skulle ha besökt den parken i somras men av någon anledning så glömde jag, besöket får vänta.
    I slottsparker användes buxbom ofta till broderiparterrer med komplicerade matematiska mönster och med grus, gräs eller tegelkross intill.
    Drottningholms buxbomspareterrer renoverades 2000 och år 2001 planterades nya ganska stora plantor av sorten ´Vrams Gunnarstorp´.  Parkens öppna yta gör att plantorna blir utsatt för hårda vindar och under snöfattiga vintrar blir det mycket besvärligt. Vintern 1996/1997  skadades häckarna och plantorna byttes ut 1999 men påföljande vinter blev återigen så hård att de måste bytas ännu en gång.


    Buxbom kan drabbas av en svamp som dödar växten. Läs Hannu Sarenströms inlägg om skadorna i hans trädgård här.


    Apotekarens trädgård i Simrishamn

    I vår slottspark har vi några buxbomshäckar och senast förra året planterade jag en häck av 60 st. småplantor invid slottet.
    Jag tycker mycket om den här lilla busken som har fått en renässans och nu kan man t.o.m se den som häck i små koloniträdgårdar. Att formklippa buxbom till figurer av olika slag är inget jag tycker om men det bevisar ändå hur lätt det är att forma den.

    Föröka med sticklingar
    Jag har inte själv förökat buxbom med sticklingar men ska göra det framöver. Jag har läst mig till att sticklingarna bör vara 10-15 cm långa och ha klack och en mjuk toppspets. Sticklingarna tar man i juni-juli då man ändå klipper sina buxbomplantor. Man sticker dem i krukor i svagt gödslad sandblandad jord men först tar man bort bladen längst ner och planterar halva sticklingen ner i jorden, vattnar ordentligt och har man dem inomhus så kan man täcka med plast för att förhindra uttorkning. Det bästa är att använda plastkrukor och plantera sticklingarna i kanterna på krukan. Det brukar ta 3-4 månader innan de bildar rötter. Ska man förvara krukorna med sticklingar utomhus så är det bäst att gräva ner dem i en kallbänk eller liknande. Efter några år kan man börja klippa plantorna.


    Skansens rosenträdgård


    Norrvikens trädgårdar

     

    Norrvikens trädgårdar
     

    Snöbollsbuske



    Snöbollsbusken kan bli upp till 4 meter hög och får bolliknande vita blommor i juni och som i slutet av blomningen skiftar i rosa. Det blir inga bär på snöbollsbusken då den är steril.
    Det här är en tålig buske med ganska oregelbunden form som trivs både i sol och i halvskuggiga lägen upp till zon 7.
    Jag gillar den här busken även om den ganska ofta blir fylld av svarta löss!

    Bilderna är tagna 5 juni i Uppsala botaniska trädgård.
    Läs även Lars Forslins artikel om snöbollsbusken här.


    Världens största träd - Redwood eller Mammutträd?



    Redwood - Sequoia sempervirens
    Mammutträd - Sequoiadendron giganteus (Sumpsypressfamlijen/Taxodiaceae)

    Vi fascineras ju alltid av vad som är störst, högst, snabbast, farligast mm. Och visst är det spännande när ett träd blir högre än 100 meter högt. Våra granar här i Sverige blir sällan högre än  50 meter (vanligast omkring 30 meter). Frågan om vilket träd som är störst eller högst kommer ofta upp och nu ska vi reda ut det här genom att jag helt enkelt skrivit av en bok ur min bokhylla.
    Bilderna kommer från Lotta Lotass.


    Hämtat ur boken Träd från hela världen av Hugh Johnson 1973.

    Debatten är ännu oavslutad ifall tidiga invandrare i Australien bara skröt då de rapporterade eucalyptusträd över 150 meter höga. Obestridligen är dock redwood det högsta kända trädet, och dess kusin mammutträdet det största, omkrets på 31 meter vid basen är rekordet. (Redwoodträdet kan bli över 100 meter högt och det hösta nu levande trädet är 115 meter högt. Hämtat från Wikipedia)

    Hur stora de är i relation till vanliga träd kommer bara fram i de jämförelser som den amerikanske dendrologen Rutherford Platt gjort. Den största grenen på det största trädet växer ut 50 meter över marken. Men denna gren är själv 50 meter lång och 2 meter i diameter. En gren större än den största almen i världen håller mer än en jättealms vikt horisontellt över marken.

    Det tog tid t.o.m. för 1800-talets kalifornienbor i all deras kraft och vinningslystnad att tänka ut ett sätt att fälla sådana fantastiska träd. Det finns en ton av hysterisk triumf i en tidningsnotis om fem man som under tre veckor huggit in på en jätte, 10 meter i genomskärning, och fällt den.



    I gångna tider, före istiderna, växte redwoodträd på många platser i världen. Fossila fynd har gjorts bl.a. i England, Tyskland, Spetsbergen och Sverige. Men liksom många andra träd har de dragit sig tillbaka till den enda plats som erbjuder dem idealiska förhållanden.

    Risk för omedelbar förvirring ligger i det faktum att det är två träd i denna historia, inte ett. För att göra det ännu värre är det träd som botanikerna kallar Sequoia sempervirens av lekmän kallat ´´redwood´´ eller ´´kustsequoia´´ medan det träd som lekmän kallar ´´big tree´´ eller ´´mammutträd´´ är botaniskt avskilt i ett eget släkte Sequoiadendron med bara en art Sequoiadendron giganteum.

    Till det yttre är de två ganska lika. Deras blad och kvistar är helt olika, men vad som skiljer dem mest är dock deras miljökrav och sätt att växa.
    Kustsequoian når sin otroliga höjd inom täta bestånd i norra Kaliforniens milda men dimhöljda kustområde. Mammutträdet bygger upp sin jättestam i öppna blandbestånd tillsammans med vittall, ponderosatall och rökelseceder i det relativt torra och extrema klimatet på västsluttningen av Sierra Nevada, där den mesta nederbörden kommer som snö.



    En redwoodskog är inte likt något annat. De bästa bestånden finns på fruktbara, släta alluvialområden, skyddade av kustkedjan men inom ett avstånd av 50 km från kusten. Bull Creek Flat i Rockefeller Forest nära riksväg 101 är en av de bästa reservaten med 4000 hektar magnifik skog. Mest imponerande då man ser den för första gången, är inte trädens höjd, för det är nästan omöjligt att följa ett med blicken ända upp, utan det är den samlade massan, hur de står där så tätt att man knappast kan klämma sig emellan två stammar, sex meter tjocka.

    Hela skogen tycks växa upp ur en enda jättehärva av rötter. Inget annat än några ormbunkar kan växa där nere i skymningen. Miljön är högtidlig och enkel. Skogsmarkens mjuka bruna täcke av förna, träden som står mera som murar omkring en än pelare, den mörkt rödbruna barken, då och då belyst av en stråle högt uppifrån. Arkitekturen är utpräglat gotisk: barkens djupa 5 meter långa fåror slutar med ett smalt valv i tidig engelsk gotik.



    Anblicken av mammutträden i Sierran gör ett ännu starkare intryck. Där är visserligen en del marknadsgyckel med t.ex. hål i stammar att köra bil igenom. Men man kan stå på håll och se hela det fenomenala växtmonstret, den jämntjocka stammen som går liksom en bred väg upp till den tunga kronan av grova grenar, kanske 30 meter av knoppande liv ovanför en 70 meter enkel osmyckad stock. Den högsta, ett fyrtorn på 107 meter, är knappt 16 meter lägre än det högsta redwoodträdet. Ett av dem med 33 meters omkrets vid basen är åtminstone 3 500 år gammalt och några av de största har passerat minst 4 000 år. Det kan inte bli tal om att några ´´sekundära´´ skogsträd någonsin kommer att uttränga dem, om inte för timmerproduktionens skull.

    Eftersom dessa båda arter aldrig växer tillsammans i naturen har man ingen möjlighet att direkt jämföra dem. Odlade kan de skiljas åt på bladverket - om man kommer åt det!
    Mammuten är väsentligen fjällig, med fjällens storlek något mellan cypressens och den chilenska araucanatallens men med något av araucanans ödleartade yttre. Redwood har två slags blad. På de nya skotten likan mammutträdets, men f.ö. som hos idegranen flata avsmalnande barr i regelbundna rader. Barren blir kortare mot änden av kvisten så att varje ´kvist får båtform. Yttexturen är styv och sträv.



    Jätteträden till Europa
    Vid odling har ´´den stora´´ visat sig vara mest oöm och anpassningsbar. Dess ankomst till Europa 1853 blev en sensation. Svagheten för Libanons ceder höll på att gå över och ´´the big tree´´ tog dess plats. Det döptes till Wellingtonia för att hedra ´´Järnhertigen´´. Det fanns inte en jordägare i England som inte planterade minst ett mammutträd. Och England passade det utmärkt. Träden överlevde och finns än idag snart sagt på varje gods.
    Det hösta finns i Devonshire och var 1970 55 meter högt.

    I USA gjordes ett försök att döpa trädet till ´´Washingtonia´´, ett namn som dock redan var upptaget av en palm. Det är köldhärdigt så långt åt norr som till Rhode Island på östkusten. Men det har aldrig väckt en sådan hänförelse där som i Europa, kanske beroende på bristen på stora privata parkområden.



    Om mammutträdet planteras öppet får de nedåtriktade understa grenarna möjlighet att sluta sig kring stambasen. Flera av de mest storslagna exemplaren har på så vis format sig till breda pyramider.

    Det hör till kustsequoiornas natur att växa tätt tillsammans. Träd som växer ensamma tycks fara illa av kyla och vind. De bästa exemplaren utanför Kalifornien, där den är mycket planterad, finns i sydvästra England där den nått 45 meter ii höjd. Men i centrala Frankrike t.ex. där wellingtonian går bra till, trivs inte redwood alls.

    Mammutträdet övervintrar knappast i Sverige (Enligt författaren). De danska klarade sig bättre. Bäst lämpad är Norges kust, där den värms av Golfströmmen.

    Mammutträd i Sverige:
    • Slottsträdgården i Malmö
    • Limhamn, Malmö.


    Till vänster Redwood och till höger Mammutträd.


    Mammutträd - Sequoiadendron giganteus

    Fantastiska fakta om träd

    Amerikansk hemsida

    Börja titta 2.15 in i filmen!
     
    Google

    Följ med till min nya blogg!

     


    Tack alla ni som besökt Slottsträdgårdsmästaren under de sju år som jag bloggat hos blogg.se. Nu vänder jag blad som kungen brukar säga och börjar blogga hos Googles blogspot med adress slottstradgardsmastaren.blogspot.se och jag hoppas verkligen att ni följer med till min blogg.
     
    Eftersom jag nu mest bloggar om Stockholms trädgårdar så har jag bytt namn på bloggen som nu heter likadant som min bok - Stockholms gröna rum!


    Jag kommer att lämna blogg.se

    Jag har bestämt mig och kommer att lämna den här bloggen. Jag återkommer med adressen till den nya bloggen inom kort.
    /Slottsträdgårdsmästaren


    RSS 2.0
    Related Posts with Thumbnails