Får några månader sedan skrev jag med trädgårdsmästare Marina Rydberg på Prins Eugens Waldemarsudde och hon lovade mig att jag skulle få några Lunaria rediviva. Jag hade sett dem i Enköpings drömpark och ville prova dem i slottsparken, men de var helt omöjliga att få tag i. Marina hade som tur var drivit upp ett gäng från frö och var villig att dela med sig.

Vi bestämde att jag skulle komma dit för att hämta plantorna som är tvååringar och som ska blomma först nästa år. Tyvärr har vi inte kunnat ses något i sommar av olika anledningar men idag blev det äntligen dags.

Det blev ett mycket trevligt möte den här vackra sista augustidagen. Marina berättade om hennes jobb som trädgårdsmästare vid den här vackra platsen på Djurgården och när jag senare åkte därifrån tänkte jag att vi började ungefär samtidigt i våra trädgårdar och att vi nog hamnat helt rätt båda två. Marina kom till Waldemarsudde 1996 från Bergianska trädgården och jag kom 1998 till Engsholm från NTS. Hon hörs ibland som trädgårdsexpert på Radio Stockholm där lyssnarna får ringa in och ställa frågor.

Marina kändes helt rätt här på Wudden - som Prins Eugén kallade Waldemarsudde och det rådde en fin stämning bland de som jobbade i trädgården här.
Jag har alltid undrat hur fria händer hon har att välja sommarblommor till parken. Sortimentet skiftar något varje år och ett år hittade jag t.ex. Mignondahliorna här som jag har använt i flera år i min slottspark. Ett annat år blev hel plantering fylld av Salvia splendens. Den chocken har jag nästan kommit över nu.
Här använder man växter från de växtlistor som följt med sedan Prins Eugéns tid och jag ser både fördelar och nackdelar med det.

Fördelen är att man i lugn och ro kan koncentrera sig på att driva upp de växter som funnits här i alla år och att man förvaltar trädgårdshistoria. Man slipper fundera och slita sitt hår för att försöka hitta de växter som skulle tänkas vara rätt i trädgården/parken. Nackdelen är att man missar just det där slitandet i håret - alltså att få skapa något nytt som kanske ingen tidigare gjort.
Men jag är helt säker på att Marina satt sin prägel på Wudden och jag tror nog också att en eller annan nyhet smyger sig in i planteringarna ibland.
Den här platsen är en av mina absoluta favoritplatser i Stockholm, läget med utsikten över Stockholms inlopp i kombination med den vackert terrasserade trädgården är nästan oslagbar. Jag vandrar väldigt ofta förbi här och det är alltid så snyggt och välskött i trädgården.

Med månviolerna i påsen vandrade jag bort mot 307:an. Stort tack Marina för växterna och för ett trevligt möte. Min lediga onsdag bjöd på sol och värme och senare på dagen hamnade jag ute vid Sturehovs slott.

 

 

 

Här har Marina drivit upp den idag ganska ovanliga gyllenlacken.

Rumsmalva - Anisodontea capensis

Påsen är fylld med mina månvioler. I morgon blir det plantering i Drömhörnan. Stort tack Marina!

Jag har alltid litat blint på vad som står på fröpåsarna när jag ska så sallaten. ´´Sallatsfrön gror dåligt i hög värme. Gror ej vid temp över 20 grader´´ står det på påsarna och jag har aldrig tidigare riktigt vågat vänta så länge innan jag sår.
I år kände jag att jag inte hade så mycket att förlora och jag sådde så sent som i slutet av juli. Resultatet blev mycket bra. Allt grodde fint och nu kan vi använda sallat långt in i september. Jag ska sluta att tro på allt som är skrivet!

Det som jag sått i kökslandet i är:

• Plocksallat ´Salad Bowl´
• Plocksallat ´Red Salad Bowl´
• Friséesallat ´Wallone´
• Rosensallat ´Palla Rossa 2´
• Huvudsallat ´Merville des quatre saisons´
• Romersk sallat ´Chartwell´
• Romersk sallat ´Marshall´
• Bladbataviasallat ´Estafet´
• Sparrissallat ´Celtuce´
• Frilandsgurka ´Long Green Ridge´
• Brytbönor ´Saxa´
• Vaxbönor ´Maxidor´
• Squash ´Diamant´ F1
• Persilja ´Grüne Perle´
• Persilja ´Comun 3´
• Bladdill ´Bouquet´

Ringblommorna i landen heter ´Black-Centered Orange Princess´

Frilandsgurka ´Long Green Ridge´

 

 

 

 

Idag var det meningen att jag skulle ha lyssnat på en föreläsning av den store mästaren Piet Oudolf, han som lyft perennerna till höga höjder inom trädgårdsdesign. Han som skapat Drömparken i Enköping och mycket mer än så, världen över. Jag skulle även ha varit med på visningen av den nya perennparken som han skapat i Skärholmen.

Men just idag blev det mycket viktigare med en ensamvandring längs Brommas stränder. Skulle inte klarat folksamlingar idag.
Jag packade ryggan med kaffe och mackor. Behövde vandra längs stränder. Försöka göra mig redo inför hösten som känns både välkomnande och skrämmande. Skärholmens perennpark kommer jag snart att se ändå.

Jag tänkte visa att Bromma inte bara är en flygplats, Brommaplan och Bromma blocks.
I Bromma finns många vackra platser och man kan vandra längs hela strandlinjen från Traneberg till Hässelby, en sträcka på ca. två mil.

Idag nöjde jag mig med att vandra från Traneberg där jag bor och bort till Nockebybron, ca 8 km. Nästa gång blir det sträckan Nockeby-Hässelby.

Ett åskväder hade träffat Stockholm på morgonen men när jag startade vandringen så var himlen färgad av alla blå/grå nyanser och det var 17 grader varmt.

Jag gick sakta som vanligt och idag hade jag min nya favorit Kurt Vile i öronen.

 

 

Tranebergs strand med Kungsholmen och Fredhäll på andra sidan Essingefjärden.

Konst på vägen.

Stora Sjövillan där det på 1800-talet var brännvinsbränneri.

Små sandstränder finns lite här och där längs vandringsvägen.

Första fikastoppet.

När jag såg det här paret sitta på berget med den vackra utsikten och stirra ner på sina mobiltelefoner så bestämde jag mig för att kraftigt ransonera mitt surfande på mobilen.
Tidigare hade jag passerat en lekpark där en pappa fanns med sina två barn. Han lekte inte med barnen utan stirrade hela tiden ner i sin mobil. Det ser skrämmande ut. Vad håller vi på med? Måste vi veta vad som händer på mail och Facebook - hela tiden? Skärpning nu!

Här på Ålstensgatan finns en allé där man blandat popplar och päronträd. Radhusen byggdes på 1930-talet och i nr. 40 bodde dåvarande stadsminister Per Albin Hansson. Han ville bo och leva i folkhemmet och han tog varje dag 12ans spårvagn in till Kanslihuset.

Ålstensparken.

Det jättelika flyttblocket här vid Ålstensvarvet tros ha gett namn åt Ålsten.

Grönviksvägen är en av Stockholmsområdets gräddigaste villagata. Här finns stora hus som klättrar i branten upp från Mälaren. Att prata priser på de här husen är ingen idé. Det blir för konstigt.

Det här märkliga huset har varit med i flera svenska filmer.

Andra fikastoppet.

När jag kommit fram till Nockeby torg tog jag spårvagnen tillbaka hem. En behövlig, skön och omväxlande vandring så här i slutet av den sista sommarmånaden.


Hemma på balkongen.

Perfekt vandrartakt..

Trots att jag väldigt ofta besöker Bergianska trädgården så har jag aldrig tidigare besökt Victoriahuset med jättenäckrosorna. Idag hann jag precis in innan de skulle stänga och det var mäktigt att se de här enorma bladen som faktiskt skulle kunna bära mig.

De upptäcktes först 1840 av engelska upptäcktsresande i Guyana och väckte då så stor beundran att de namngavs efter den dåvarande engelska drottningen Victoria. I Bergianska trädgården blommade den första jättenäckrosen i Victoriahuset 1904 och sedan dess har den blommat här varje sommar. I år odlar vi de två arternaVictoria amazonica - jättenäckros och V. cruziana - sydlig jättenäckros.

Bladen kan bli upp till 2,5 m i diameter och blomman nära 40 cm i diameter. De har kraftiga lufthållande nerver som stadgar bladet, vilket kan bära ca 70 kg. Jättenäckrosorna blommar på natten. På dagen slår blomman ihop sig. Har man tur kan man få se utslagna jättenäckrosor på sommarkvällarna.

Jättenäckrosorna får ärtstora frön som används till föda. Indianstammar i Amazonasområdet samlar in fröna, de torkas och mals till mjöl och användes till bakverk vid högtidliga tillfällen.

Den bästa av kanaler och sund!

Tystnad och stillhet i slottsparken den här dimmiga morgonen. Det enda som hördes var fartygen som brölade ute på fjärden.

Färgerna blir så milda och mjuka att man önskar att det alltid vore dimma.

Så kom dagen med det skarpare ljuset och Drömhörnan blev lika svår att fotografera som alltid.

På hemvägen stannade jag vid Zetas trädgård för att handla lite växter. Jag har idag utökat Drömhörnan en aning och har nu äntligen köpt vit skogsaster - Aster divaricatus och jag hoppas att den här nya favoriten för alltid kommer att finnas i slottsparken. Vidare åkte ett gäng med nävan Rozanne ner i korgen och jag blev lite förvånad att den nu fått ett sortnamn - ´Gerwat´...tidigare var det ju Rozanne som var sortnamnet. Man blir helt förvirrad av geraniumsläktets namnsättning.

Alla dessa är långblommande perenner:

• Vit skogsaster - blommar från augusti till oktober
• Skönaster - från juli till november
• Rozanne - från juni till oktober

Dimmig musik...

Det var nästan mörkt ute då jag väcktes i morse och när jag förstått att min frihet var slut för den här gången och att plikten kallade så släpade jag mig runt i lägenheten för att leta kläder mm innan jag tog 307:an mot slottsparken.

Det var ganska mycket trafik på fyran och det regnade kraftigt. Tänkte på Gonäs och Gubben i stugan...
När jag kom fram till parken var jag i varje fall nyfiken på hur växterna såg ut. På terrassen hade änglatrumpeterna vuxit kraftigt och hade massor av knoppar som kommer att slå ut i blom bara vi får lite sol och värme igen.

I köksträdgårdslandet svämmade det över av frodig grönska. Både grönsaker och blommor såg ut att må mycket gott och i morgon ska jag checka in där.

Scutellaria incana - den grå frossörten blommar fortfarande.

 

 

 

 

 

När jag första gången såg Nina Hedenius dokumentärfilm om Gubben i stugan blev jag både fascinerad och glad över att se Ragnar där vid sin stuga i södra Dalarna, på gränsen till Västmanland. Det är så underbart att vissa människor fortfarande lever vidare som inget hänt med tiden, när de flesta av oss blint följer med i dagens tekniksamhälle, där så många blir sjuka av stress och andra sjukdomar som följer av vårt sätt att leva idag.

 

De här människorna skulle definitivt klara sig längst om det hände en större katastrof av något slag. De vet hur man överlever med små medel och har kunskapen om att klara sig själva, utan det nya samhällets kommunikationsmedel och med närhet till butiker där allt som behövs inhandlas. Hur som helst så blev Gubben i stugan något av en kultfilm för mig och för många andra också har jag förstått. 

 Jag har visat den här filmen flera gånger för mina vänner och närmaste och några tycker att det är skönt att se hur ett år förflyter i det här stillsamma tempot, andra förstår inte alls min fascination. I filmen finns ingen speakerröst och det är endast autentiska ljud från platsen. Filmen smyger sig fram i ett mycket stilla tempo och alla klarar inte av att se den just på grund av det stilla sättet som Nina berättar om Ragnars liv. För mig är det ren meditation att sjunka ner i soffan med kaffe eller te och vila ögonen på det här lugna livet som Ragnar lever.

 

När jag slumpmässigt pekade ut min resa den här augustiveckan 2011 så hamnade jag i Gonäs och hade ingen aning om att Gubben i stugan bodde knappt två mil därifrån, det fick jag veta av min bloggvän Lilla B. Nu blev ju resan plötsligt ännu mer angelägen och spännande.

Vi kollade kartan och programmerade GPS:en och gav oss av. Jag hade fotat TV:n från filmen hur vägskyltarna skulle ta oss fram till stugan men det visade sig att filmaren Nina nog kommit från ett annat håll. Efter att ha frågat två olika personer från trakten så kom vi till slut fram till stugan.
Av vänliga personerna vi mötte, fick vi veta att Ragnar Fredriksson (född 1919 i Grangärde) som gubben i stugan heter, låg på sjukhus efter att ha ramlat och slagit i bäckenbenet. Han var trots det vid gott mod och skadan hade läkt. Tyvärr skulle jag inte få träffa honom som jag hade tänkt och fotografiet av gubben Ragnar och gubben Hasse på trappan, blev tyvärr inte av!

 

 

Det var ett märkligt och lite högtidligt ögonblick då vi kom fram till stugan och man kände ju genast igen sig. Vi parkerade bilen vid vägen och gick sakta upp mot huset. Vi hade hört att Ragnars systerson höll till i stugan för att renovera och det hördes hammarslag då vi närmade oss.
Det visade sig att systersonen Dan lade om golvet i hallen och han hade även renoverat fönstren eftersom de var i mycket dåligt skick. Han var vänlig och släppte in oss i stugan där man så väl kände igen spisen, vattenhinkarna, radion, klockan, köksbordet, skafferiet mm. Vi samtalade om Ragnar och fick reda på att han tyvärr blivit nästan helt blind. Filmen spelades in 1996 då Ragnar var 77 år gammal, idag har han hunnit bli 92 år och är helt klar i huvudet.  Trots att Ragnar är blind bodde han kvar i stugan till maj 2011 och hade tänkt stanna kvar över sommaren om inte olyckan skett. De två senaste åren har Dan hjälpt honom med att bära in vatten och ved då synen försämrades allt mer. Dan berättade också att Ragnar trots sin blindhet inte kunde låta bli att mäta snödjupet vid något tillfälle, det var ju rutin för honom. Ibland när Dan och hans sambo kom till stugan på morgnarna låg innetemperaturen på 12 grader.

Platsen kommer att finnas kvar i släkten och så här skriver Dan i ett mail till mig: Kestina kommer fortsättningsvis att vara permanent bebott året om då min sambo och jag är ornitologer och älskar fågellivet och den fridfulla naturen här uppe. Under vinterhalvåret har vi en stor fågelmatning där vi kan sitta flera timmar med fåglar både på oss och vid matborden. Jag frågade Dan om scenen i filmen då Ragnar sov på soffan i köket, om han verkligen sov på riktigt och visst gjorde han det. Han har tydligen väldigt lätt för att somna, som när han blev skjutsad i bil, då han genast somnade, eller då han en gång satt på vedlåren vid spisen och somnade - och ramlade ner på golvet. Han är en stillsam och lugn äldre man helt enkelt.

 

 

Jag hörde någon berätta att när Nina träffade Ragnar för första gången vid stugan så sa hon att hon borde göra en film om honom och hans liv vid stugan. Sedan gick det några år utan att något hände innan Nina åkte ut för att besöka Ragnar igen för att fråga om han godkände filmprojektet. Han ska så ha öppnat dörren och sagt ´´jag har väntat på dig´´. Här vid stugan fanns ett speciellt lugn och man andades lite lättare och djupare än normalt. Trots lugnet så kommer det hit besökare med jämna mellanrum och bara några timmar innan oss hade ett tyskt par varit här. Filmen har ju även blivit känd i Tyskland.

Nu när jag inte fick bli fotograferad med Ragnar på trappan så var systersonen Dan en bra ersättare!

 

Artikel ur Dala-Demokraten

 

Trots att Ragnar Fredriksson under 60 år bott ensam i en stuga, långt bortom allfarvägarna i Dalarnas finnskogar, har han två fulltecknade gästböcker liggande i köket. Att busslaster med tyska turister väller in på gården är för Ragnar inte mer ovanligt än att björken fäller sina löv på hösten.

 

 

 

Hm...innan jag lämnar stugan funderar jag. Kan jag bli en gubbe i en stuga?

 

 

 

• Ragnars ständiga bestyr med vattnet och alla som har enklare sommarnöjen känner väl igen sig.
• Ragnars fikastund.
• Hans ständiga uppsikt över vädret.
• När han somnar på kökssoffan då elden sprakar rogivande i den gamla järnspisen.
• Då han skriver väderförhållanden i sin bok med en blyertspenna som är några centimeter lång och med dragspelsmusik på radion.
• Vårstädning i stugan och dammsugning med hörselkåpor på.
• Hur noggrant han sätter potatisen och när han senare går barfota och kupar potatislandet.
• Hur han slipar lien och hur lugnt och följsamt han sedan använder den på ängen.
• Badet i badkaret utomhus den där sommarkvällen.
• Han provar sina tre radiokanaler, från italiensk språkkurs till hiphop...för att till slut stänga av radion och det blir helt tyst.

 

 

 

• Det har troligen bott människor i Gonäs sedan 1500-talet då det fanns en masugn här. Gustav Vasa anlade Ludvika kronobruk under den här tiden.
• På 1770-talet bodde det ca 100 personer i Gonäs, 100 år senare bodde det 330 personer i byn och år 1900 levde ca 500 människor här. Idag bor det 350 personer i Gonäs.
• På 1770-talet fanns här bl.a. skomakare, skräddare, konstvakt, arrendator, skollärare, torpare, kolare, (hytt) arbetare.
• För er som blivit intresserade av Gonäs historia - här finns mer!

Så blev det då äntligen dags för min slumputvalda resa till Gonäs. Min resvän Ingela och jag satte kurs mot Borlänge där vi först hälsade på hos Tommy och Maria (Titti) Engblom och fick se en trädgård som var något utöver det vanliga. Maria och Tommy driver  Rosebud´s Tours som anordnar trädgårdsresor runt om i Europa och vi lärde känna varandra 2007 då jag följde med till trädgårdarna runt Rom.

Jag visste att de hade en speciell trädgård som fanns med i Allt om Trädgård för ett antal år sedan och jag visste att här fanns mängder av rosor, clematis och nävor. Smaka på den mixen igen...rosor, clematis och nävor!

Vad jag inte visste var att de anlagt trädgården på ett mycket smakfullt sätt. På den plats där de flesta rosorna växer (de har flera hundra olika rosor i trädgården) spelar nu clematis huvudrollen då mängder av olika sorter förgyller platsen. Mina ögon visste inte på vilken clematis eller näva de skulle fokusera men jag började låta kameran jobba vilt. Som tur var skrev Titti upp namnen på alla de växter som hamnade i min kamera och Tommy hade fullständig koll på vad alla arter och sorter hette i den här trädgården. Imponerande!

Om man har hundratals olika rosor, clematis, perenner och andra växter i en vanlig villaträdgård så tänker man kanske att det blir för mycket...att det skulle se ut som en plantskola - men inte här hos Tommy och Titti. Här flyter allt samman på ett vackert och harmoniskt sätt och planteringarna glider mjukt fram i trädgården utan några raka linjer. För att fortsätta att ösa beröm så är färgtemat lugnt och harmoniskt.

Jag skulle verkligen vilja se den här trädgården när den har sin bästa tid då alla dessa väl utvalda buskrosor blommar...men jag fick ju en inbjudan till nästa års midsommar! Besöket avslutades med lunch i lusthuset i trädgården och vi fick också med oss varsin pelargon. Stort tack kompisar!

Nu programmerades 307:ans GPS till Gonäs och Kestina.

Tommys favorit i trädgården, Gråmalva - Lavatera ´Barnsley´

Den här planteringen borde man sett för en månad sedan, här blandas bl.a. rosor och olika sorter av stjärnflocka.

Slingerstormhatt - Aconitum hemsleyanum

Det finns platser som man för alltid kommer att ha närmast sitt hjärta. På Bornholm fick jag ännu en plats att spara bland de viktigaste och vackraste.

Vi åkte bussen norrut på ön den här regniga fredagen, genom orten Allinge som såg mycket spännande ut, tyvärr hade vi inte tid att stanna där. Vi passerade små byar och stora majsodlingar i ett jordbrukslandskap.

Framme vid Hammershus syntes borgen högt uppe på klippan ut mot havet. Visst kändes det ganska turistigt när vi klev av bussen, där det fanns restaurang och en liten butik mm. Men bortsett från det och att det var flera andra som trotsade regnet den här dagen - så kände jag direkt att det här var en mycket speciell plats.

Regnet föll men vi hade regnkläder på oss då vi gick uppför branten mot borgruinen och snart vidgade sig vyerna och den vidsträckta utsikten blev makalöst vacker.

Det som var så speciellt med den här trakten var att landskapet var både högt och mjukt format. Den frodiga grönskan klättrade upp mot höjderna och gjorde det här till en mycket tilltalande plats att vistas på.

Nu är vi inne i augusti, då naturen börjar mogna och göra sig beredd inför hösten, men jag kan se framför mig hur det ser ut här i maj månad då vegetationen vaknar och blommar.

Tack Per för att du tipsade om den här platsen. Tyvärr fanns det inte mer tid eller ens ork att trotsa regnet, att vandra alla stigar runt om borgen. Nästa gång kommer jag hit i maj månad.

Hammershus är en väl befäst borg, som Lunds ärkebiskopar under medeltiden (från 1100-talet) innehade på Bornholm.

Borgen låg på öns nordvästra udde, nära Hammeren. Under stridigheterna mellan ärkebiskoparna och konungarna intogs Hammershus flera gånger av de senare, till exempel 1259, 1265, 1319 och 1325. År 1521 innehades det av Kristian II, och biskop Jens Andersen Beldenak från Fyn hölls då fången där, men samma år intogs fästningen av lybeckarna.

År 1658 låg en svensk besättning i på Bornholm och guvernören Johan Printzensköld bodde i Hammershus. Men när han blev skjuten tvingades dom att ge sig av. 1660–1661 hölls Corfitz Ulfeldt och hans hustru Leonora Christina fängslade på Hammershus, vilket också senare användes som statsfängelse.

Omkring 1750 revs borgen till en del, och nu återstår endast ruiner. (Wikipedia)

När det regnade som mest på Bornholm åkte vi till Nexö för att se fjärilshuset där 1000 fjärilar vistades inne i den tropiska värmen. Bilderna kommer från både min och min dotters kamera och vi hade en fin stund där inne i värmen där stora fjärilar flög omkring, några  satte sig t.o.m. på kläderna. Vistelsen här inne fick oss att tina upp och tro på sommaren igen...

Den allra största fjärilen var en ganska grotesk kompis som mätte nästan 30 cm mellan vingspetsarna. Lägg märke till vingkanterna som ser ut som ormhuvuden.

Sandstränder har alltid fascinerat mig. När sanden, vattnet och himlen flyter samman.

Sedan jag bestämde mig för att resa till Bornholm så har jag fått flera förslag om vad jag borde se och uppleva på den här danska ön i Östersjön. Problemet var att de två dagar som min dotter och jag var på ön inte räckte till för att se allt man borde sett. Ett annat problem var att regnet föll större delen av tiden, så att välja cykel som färdmedel var bara att glömma. Jag tror inte att det skulle ha varit ett bra alternativ även om vädret varit bättre eftersom det skulle ha tagit alldeles för lång tid att färdas till de olika platserna som skulle besökas.

Nu tog vi bussen dit vi skulle och det funkade väl hyfsat men jag ångrar mig att jag inte tog med 307:an faktiskt. Då skulle vi kunnat se så mycket mer, men det får väl bli nästa gång.

Nu känns det lite fel att bedöma den här ön då vädret bråkade med oss nästan hela tiden, så jag avstår från det. Trots allt så hade vi en mycket fin tid på Bornholm. Vi bodde helt ok på Sverres hotell som ligger just vid hamnen och vi såg några mycket vackra platser (mer om det i senare inlägg).

Själva Rönne där vi bodde är väl ingen stad som man förälskar sig i direkt, men det finns platser där som jag tyckte mycket om, som södra delen av stan, i kvarteren med de små gamla husen som jag visar på bilderna här.

Vi lämnade ön på söndagen och jag kände mig nöjd. Nästan 68 mil från Ystad och hem till Stockholm gick genom ett mulet och halvregnigt Sverige, där en kamera på en stolpe blixtrade ilsket på mig i Skåne, vilket gör att min ekonomi får en törn framöver.

Under en vecka har jag upplevt så många olika miljöer, jag har varit på fest i Kinnekulle, suttit på en fästning en morgon i Varberg, bott på slott och på Grand och även varit på ett spahotell utan att vara iklädd badrock och tofflor. Sedan har vi då sett några platser på Bornholm som jag ska spara i mitt resehjärta.

Hemma i Stockholm vilar jag ut några dagar innan nästa resa tar fart - det stora äventyret som väntar i Gonäs och förhoppningsvis hos  Gubben i stugan!

Sverres hotell

Jag fick en vistelse på Ystads Saltsjöbad av reseföretaget Takeoffer och det är jag mycket tacksam för. Visserligen är jag inte direkt någon spa-människa men här vid havet kan man vila ut på olika sätt i en lugn och skön atmosfär. Platsen verkar ha stark inverkan på folk då det kändes som om man rörde sig väldigt långsamt och avslappnat här.

Tyvärr så regnade det vid vår vistelse så det blev inte så många utomhusbilder som jag tänkt, även om det blev några strandbilder, stranden som börjar direkt när man kliver ut ur hotellet mot havet.

Nu åt vi ingen middag i restaurangen men frukostbuffén var bland det bästa jag varit med om i Sverige. Hade vi inte haft en tid att passa med Bornholmsfärjan så hade vi suttit länge och njutit av allt gott som bjöds.

Så, om ni vill dra er undan från stress och annat elände - åk till Ystads Saltsjöbad och njut av stillheten och av...spa-avdelningen då!

Man satsar på perenner även i Landskrona och här finns tydliga förteckningar över vad som växer i parker och utefter gator.

Nästa övernattning på min Skåneresa blev på Örenäs slott som ligger alldeles utanför Landskrona. Slottet är ungefär lika gammalt som Engsholms slott och stod färdigt 1918. Jag har varit här en gång tidigare och jag fick väl ungefär samma känsla den här gången - att slottet är beläget mycket vackert vid havet ovanför det vackra Ålabodarna, men att själva hotelldelen är ganska tråkig, lite 70-talskänsla i rummen liksom.

Det som störde den här morgonen var att det blåste mycket hårda vindar över Skåne. Det regnade till och från men det var vindarna som gjorde att kamrat Claus och jag fick ställa in den planerade resan över till Ven som ligger utanför Landskrona. Det var synd eftersom jag hade sett fram mot att bl.a. se Tycho Brahes Uranienborg, men det får bli vid ett annat tillfälle.

Som tur var hade Claus en plan B.
Claus flyttade till Landskrona från Lund för ett halvår sedan och kan faktiskt redan jobba som stadsguide här. Han bjöd på en både kul och spännande vandring och jag fick verkligen veta en hel del om den här stan. Jag visste faktiskt ingenting om Landskrona, mer än att fotbollslaget slog Bajen här för ett tag sedan och att Siw Malmkvist är född här.
Nu fick jag se den vackra bebyggelsen som varierade från stolta palatslika hus till små vackra, låga arbetarbostäder som idag är kulturhus likt de på Södermalm i Stockholm. Tack för den vandringen i hårda vindar, sol och regn! Här har Claus skrivit om vandringen.

 

Som tur var fanns det kondis i Landskrona och vad passar bättre än att gå till Trädgårdsgatans konditori. Här hängde vi en stund över gott kaffe och samtal om livet.

Här har man vågat ordentligt vad gäller arkitektur och att bevara äldre miljöer...man får tycka vad man vill om det här. Jag funderar fortfarande vad jag ska tycka...om det är lite kul eller om det är katastof.

Städerna ligger ju tätt i Skåne och att förflytta sig till Lund krävde inte så mycket av varken 307:an eller av mig själv. Här i stan skulle jag bo finare än fint på Grand Hotel men innan jag checkade in träffade jag en vän från Facebook och bloggen i botan där mängder av perenner i alla färger blommade.
Lena Birgersson från Lund jobbar som frilandsjournalist och fotograf och vi hade en mycket trevlig fikastund i botan. Tack för kaffet Lena!

Visst är det sympatiskt av träd att blomma så här sent på säsongen...som det här katalpaträdet i Lunds botan.

Rummet på Grand. Här i byggnaden har Uffe Lundell spelat in och skrivit låtar och det kändes ju lite speciellt. Utanför hotellet träffade han också sin Fredrika Stjärne på 80-talet.

Sängen...är den hittills skönaste jag legat i...

Dagen efter kom min dotter med tåg från Stockholm till Lund och vi fortsatte de sista dagarna av resan tillsammans. Nu väntade Ystads saltsjöbad och sedan Bornholm. Och regnet fortsatte!

På min resa söderut besökte jag Leif och Christina Fryle och deras spännande och vackra trädgård i Varberg. Det första jag tänkte på när jag kom in i trädgården var att här bor det växtsamlare, eftersom det finns oerhört många olika växter i den här ganska lilla trädgården.

Men Christina som är chefredaktör för Trädgårdsamatören, säger att de egentligen inte är samlare men att de är genuint intresserade av växter. Christina som skriver om växter vill även se hur växter utvecklar sig i olika miljöer och kan ju också på ett lätt sätt fotografera dem i trädgården.

Det andra man tänker på i den här trädgården är att den är anlagd med tanke och kärlek. Bland alla dessa olika växter, där små skyltar berättar om namnen, finns ett lugn och bäckens porlande skapar hemtrevnad. Man trivshär helt enkelt.

Jag föll självklart för den där porlande bäcken och för dammen som ligger invid huset, där sittplatsen har blivit en brygga, eller en liten kaj. Mycket bra! Att det sedan finns en säng utomhus vid dammen...gör ju inte den här platsen sämre.

Det var ett trevligt besök och tack för kaffet Leif och Christina!

Den vita violrutan är mycket vacker!

Min andra natt på resan tillbringade jag i vackra Varberg och det var lika fint som vanligt!

Simon Irvines ´´Lövkapell´´

...och så hittade jag den här kronnävan som jag så länge tänkt skaffa - Geranium oxonianum ´Katherine Adele´

Jag träffade Jesper Lindblad som tidigare jobbade vid Läckö slott.

 

 

 

 

Besöket hos Hannu var planerat sedan länge och jag hade bara träffat honom lite hastigt på några mässor tidigare och även skrivit en hel del på Facebook. Att han är en livsnjutare märker man tydligt då man bläddrar i hans nya bok Sommarkalas som är vacker och innehållsrik och inte bara skriven för matfreaks. Bilderna är oerhört vackra i boken.

Det blev ett riktigt sommarkalas hos Hannu den här augustisöndagen och det kom folk från trakten och från en norrländsk skidort...
Hannu var verkligen den matkung som man anat och hans stora kök är en varm plats att vistas på och inte den vackraste slottssal skulle ha kunnat mäta sig med den här platsen just den här kvällen. Gästerna var trevliga och av någon anledning så tog vinet i mitt glas aldrig slut...

Trädgården är planerad på ett mycket smakfullt sätt och att även Hannu gillade ängslika perennplanteringar märktes snart.
Trots att perennplanteringarna inte har sin bästa tid nu så var det vackert och jag kan se framför mig hur den ser ut i olika perioder under växtsäsongen.
Tack för en fantastisk god middag, för det goda vinet och för en trevlig start på min semester!

Det här är ett mycket välkomnande hem...


...men som vaktas väl!









En av gästerna var Marie Lithén som med sin man Thomas rest ner från Åre. Marie skriver bloggen Lithéns trädgård.


Jag är ju mycket svag för vildvuxna trädgårdar och Hannu visade mig det hus där han hyrde en lägenhet tidigare och den trädgård där han sprang omkring med sin handkamera för att visa TV-publiken i Gröna rum en gång.





Glada men trötta sommarkalaskompisar vid frukostbordet dagen efter kalaset.

Så blev det då äntligen dags att tillsammans med 307:an dra söderut i landet på en veckas roadtrip och en fullplanerad vecka väntade. Under många veckor har det inte kommit en droppe regn i våra trakter men idag då min resa skulle börja så öppnade sig himlen.

Mitt första stopp blev Örebro stadspark. Under mitt paraply vadade jag fram i tygskor på regntunga gräsmattor i den fantastiska blomstergatan mitt i parken. Här byter man färgtema varje år och förra året blev man glad av alla starka färger som lyste upp parken. I år hade man valt att komponera vackert. Och vilka kompositioner det blev!

Det är möjligt att jag är lättflörtad när man öser på med dessa ljuva pastellfärger och i den här mängden. Det är inte bara färgvalet som får mig att falla helt för de här skapelserna - det handlar även om att man byggt upp allting så fantastiskt i höjder och med växternas form. För mig är det här ett mästerverk och det var länge sedan jag såg något så bra.

Ok...jag vet. Trädgårdsdesigners och professionella trädgårdsmänniskor brukar inte tycka om när man skapar sådana här ´´vackra´´ planteringar. Här finns inget som sticker ut eller stör harmonin. Men jag står för att jag älskar årets blomstergata i Örebro stadspark. Berätta gärna helt ärligt vad ni tycker!

Efter besöket i stadsparken blev jag bjuden på kaffe och macka på ett café i Örebro av en bloggföljare vid namn Lars. Det blev en mycket trevlig pratstund. Tack Lars!

Sedan fortsatte färden i regnet ner mot Kinnekulle där det skulle bli fest hos Hannu! Mer om det senare...

Men vänta....nu hände det något här. Fick skaparen av blomstergatan plötsligt en lust att ´´sticka ut´´ en aning...och då tappade man mig kan jag säga. För er som mår dåligt av gräddbakelsebilderna i det här inlägget, kan vila ögonen på bilderna längst ner.

Apropå konstnärligt...här i Örebro sparar man inte på krutet!

Äkta pausmusik.

Tidigt i morse när jag satt med min frukost vid utsiktsplatsen i slottsparken, kändes det nästan overkligt att vi redan är inne i augusti. Det eviga tjatet om att tiden går för fort och att sommaren är för kort, jag vet, men det känns som om tiden rusar just nu.

Hur som helst så var det en fantastisk morgon i slottsparken - spegelblankt vatten på fjärden och varmt i luften trots att klockan var strax efter sex.

Den grå frossörten (Scutellaria incana)  har äntligen börjat blomma och jag älskar den!

Torkan börjar bli svår i parken och jag kan omöjligt vattna så mycket som jag skulle vilja. En snabb titt på långtidsprognosen visar att regnet kommer nästa vecka...då jag har semester!

Under de tretton år som jag jobbat i Engsholms slottspark har jag inte fått en enda fästing på mig trots att jag kryper omkring i grönskan hela dagarna. Mörkö tillhör det allra rödaste platserna på fästingkartan vad gäller risken att få TBE. Jag har inte tyckt att det har varit någon mening att ta sprutor då jag aldrig får fästingar på mig. Men i år tvingade min dotter mig att ta de där sprutorna och de två första ger mig nu skydd mot TBE.

Det märkliga är att jag igår hade två fästingar på mig! Ibland tror jag att jag har en speciell kontakt med naturen. Som ett samförstånd. Fästingarna var så omtänksamma att de väntade tills jag var skyddad mot TBE, innan de ville fästa (festa) på mig! Visst kunde de ha smittat mig med borelia...men jag tror att de här två kompisarna tänkte på det också! Läs om fästingar på Lilla B:s blogg!

Borggårdens lysande röda pelargoner som alla har en åsikt om, blommar vidare som om inget hänt. Nu vilar de vita lejongapen och laddar för en andra blomning.