• 2009
  • 2008
  • 2007

  • Site Meter

    Julbord på Engsholms Slott

    Vår julklapp till


    våra gäster.


    Ett hemlagat


    julbord med vilda


    godsaker.


    Vid bokning av konferens bjuder vi på julbordet


    Välkommen till vårt hemtrevliga Slott med ljus och värme.
    Njut av lokala delikatesser och vilt från skog och mark.
    Ett julbord lagat med kärlek
    och omtanke.

    Upplev skillnaden.

    Välkommen till ett julbord ni inte glömmer.


    Kerstin Johansson
    med medarbetare




    Våra mästerkockar Hasse och Mattias söker någon som vill jobba i köket under november-december då slottets fantastiska julbord ska fixas till...och självklart också laga luncher till slottsträdgårdsmästaren!


    Förälskad i Sweet Heidy



    Jag har börjat anlägga en ny plantering uppe vid slottet som jag tänk ska bli en bit av en drömträdgård. Tänkte att det skulle bli lite ´´Piet Oudulfskt´´ liksom. Vi får se. Det sitter såpnejlikor där nu på en ganska stor yta och jag vet sedan tidigare att det är enormt svårt att få bort alla de djupgående rötterna. Men jag gräver och gräver, och ger mig inte förrän alla rötter är borta. Det känns i kroppen ikväll men jag har längtat efter ett nytt projekt att ta tag i och jag trivs där bland jord och rötter.

    På hemvägen stannade jag vid Zetas trädgård och köpte tre st. nävor. Det var meningen att jag skulle köpa den fantastiska Rozanne. Rozanne och Jolly Bee som nu är samma näva...har man bestämt och tydligen ska den heta Rozanne. Synd tycker jag...Jolly Bee är ett roligare namn. Hur som helst så hittade jag i stället den nya ´Sweet Heidy´ som jag direkt blev förälskad i. Den har samma fantastiska egenskaper som Rozanne, dvs. blommar från juni och långt in på hösten...utan att behöva klippas ner. Den skickar iväg långa revor, precis som Rozanne men blomman ser lite annorlunda ut och jag vet inte vilken jag tycker är vackrast. Se googles bildsök. Men om igen, nävor är mina absoluta favoritperenner.


    Ulleternell - Anaphalis triplinervis


    Nävan ´Sweet Heidy´


    Rådhusvin



    Vad hände?

    Det var ju nyss sommar? Nu är det helt plötsligt höst?





    Jag sätter mig och väntar på en ny sommar...


    Fototävling 2010 - Oktoberbilden

    Dags för fototävling igen. Tredje året nu. Tidigare har jag valt att ha tävlingen i november vilket har varit en spännande utmaning men i år tänkte jag att det skulle bli mer färg på tävlingen. 2008 deltog 50 bilder och 2009 deltog 54 bilder. Blir det rekord i år?
    2008



    • Bilden måste vara tagen i oktober 2010. Inget tema utan bilden kan förställa vad som helst.
    • Skicka helst en högupplöst bild och i år måste bilderna vara liggande för att det ska bli rättvis plats i inlägget.
    • Skicka in endast en bild till min mailadress som finns på bloggen.
    • Bilderna ska vara hos mig senast lördag den 16 oktober kl. 18.00.
    • Bilderna kommer att ligga på bloggen mellan 16-24 oktober och ordningen lottas. Deltagarna är anonyma tills de fem som fått flest röster visas.
    • Man röstar genom att maila till mig och man röstar endast på en bild.
    • Jag räknar alla mailröster söndagen den 24 oktober kl. 18.00 och lägger ut de fem bilder som fått flest röster med ordningen från 5:e plats och uppåt. Vinnaren koras alltså under kvällen.
    • Något litet pris blir det väl i år också.
    • Så från och med fredag den 1 oktober är det bara att ge sig ut och fånga en färgsprakande eller någon bild utan färg från vår vackra höstmånad.  Jag önskar alla lycka till!

    Sommarlövkoja - Matthiola incana



    Lövkoja växer vild i Meldelhavsområdet, på Kanarieöarna och i delar av Asien. Namnet Matthiola är efter Andrea Gregorio Mattioli (1500 - 1577), italiensk läkare och botanist.
    Lövkoja är en ettårig växt hos oss och finns i vit, rosa, lila, vinrött och ljusgul. Sorten som jag använder i slottsparken och som visas på bilderna heter ´Beauty of Nice´ och börjar blomma i juli för att sedan blommar sedan långt in på hösten. En annan sort är ´Fragance Appleblossom´ som är vit/rosa. Lövkoja blir ungefär 40 cm hög och är en mycket omtyckt snittblomma.

    Den grupp som kallas sommarlövkoja passar bra som utomhusväxt hos oss. De lövkojor som man köper som snittblomma i butiker är en sort som har en kortare blommning och passar bäst att odla i växhus.

    Den vill ha näringsrik och kalkhaltig jord i sol eller halvskugga. Det är viktigt att vattna den väl under sommaren då den inte tål torka. Man bör förkultivera den genom att så i mars-april inomhus.






    Tyresta nationalpark - Bylsjöslingan




    Bylsjöslingan i Tyresta nationalpark utgår från Tyresta by där Nationalparkernas hus ligger. Här finns många olika leder att vandra, en sammanlagd sträcka på 5 mil. I byn finns även café, en lanthandel och grillplats. För att göra tvärtom mot alla andra så gick jag den här leden motsols vilket gjorde att jag mötte de andra vandrarna. Det passade mig perfekt eftersom jag blir stressad av att ha folk både bakom mig och framför mig.

    Några leder:
    • Urskogsstigen - 2,5 km. Utgår från Tyresta by.
    • Årsjön-Stensjön - 3 km.
    • Barnvagnsslingan - 5 km. Utgår från Tyresta by.
    • Hällmarksslingan - 5 km. Utgår från Tyresta by.
    • Bylsjöslingan - 6 km. Utgår från Tyresta by.
    • Fornborgsslingan - 6 km.
    • Tyresta by/Stensjödal - 8 km.
    Att toppa min vandring i onsdags då jag gick Fornborgsslingan över de branddrabbade områdena, hade jag ingen förhoppning om idag och skillnaden märktes direkt då stigarna/vägarna här var mycket enkla att vandra på, för enkelt faktiskt. Om jag ska gå i skogen så vill jag inte gå på alltför välordnade stigar och här kunde man gå fyra i bredd om man ville. Men om man bortser från stigarnas utformning så är ju den gamla skogen här så vacker och trolsk som man kan förvänta sig av en urskog. Här i Tyresta finns en tall som nått en ålder av 400 år och här finns också södra Sveriges äldsta gran som är 300 år gammal.
    Men själva urskogsstigen som är 2,5 km lång och där de allra äldsta träden finns, får vänta på mig ett tag eftersom det var lördag nu och för mycket folk på lederna. För att få full upplevelse av den äldsta urskogen här vill jag nog gå här en tidig onsdagsmorgon i stället.

    Bylsjöslingan är 6 km lång och alltså lätt att vandra. Efter 1 km mötte jag en italiensk kvinna som såg aningen förvirrad ut där med sin stora hink fylld av svamp (får man plocka svamp i en nationalpark?). Hon frågade något på italienska som jag såklart inte förstod, men när hon nämnde något om taxi så pekade jag i den riktningen som jag kom ifrån. I hennes hink låg svampar som såg rätt farliga ut...enligt mig som inte är någon svampexpert direkt. Jag hoppas att hon visste vad hon hade plockat.
    Jag vandrade vidare och eftersom jag har blivit präglad av storstaden under alla år som jag bott i Stockholm, och vill att det ska hända något med jämna mellanrum så tyckte jag ett tag att det blev liiite enformigt ett tag...med den här skogen. Visst var det var vackert men naturen skiftade inte så mycket i utseende och jag väntade på en sjö. Några platser med utsikt fanns inte då markerna här saknar högre berg.

    Men jag fick min sjö när jag nådde fram till Bylsjön som har mjuka stränder med en del låga bergspartier. Nu förändrades min vandring ganska ordentligt och anledningen var att här sammanstrålar Bylsjöslingan med....Barnvagnsslingan! Hit fram är vägen så bra att man kan köra barnvagn fram till sjön. Vid sjöns bästa rastplatser hade massor av familjer med barnvagnar slagit läger. Eldar brann för grillning och familjerna såg ut att trivas i det varma och soliga septembervädret. Jag fick tränga mig fram för att ta några bilder av sjön och det var långt ifrån samma känsla som när jag nådde fram till Stensjön i onsdags. Under den sista sträckan fram till Tyresta by mötte jag många familjer med barnvagnar och det blev nog trångt runt Bylsjön senare under dagen.
    Konstaterade att de människor som fanns här i skogen idag var joggare, svampjägare, barnvagnsfamlijer och en fotograferade trädgårdsmästare.

    Att göra en vandringsväg där man kan ta med barnvagnen är ju riktigt bra för de som besöker Tyresta, att barn får komma ut i naturen, långt från biltrafik och oljud. Men den här leden var inget för mig som söker lugn och ro i skogen. Jag vill vandra på riktiga skogsstigar där man får jobba lite för att ta sig fram och jag vill helst vara helt ensam eller endast möta någon enstaka under vandringen. Men som sagt...utefter stigarna och vägarna så växte skogen vacker med höga gamla träd, mjuka mossor och svampar på marken och längs stigarna porlade härliga skogsbäckar.

    Framme vid byn besökte jag Nationalparkerna hus där man kunde se Sveriges olika naturtyper i uppbyggda montrar. De visade även en film från Tyrestabranden där man såg att helikoptrar hämtade vatten i sjöarna för att släcka branden. Tolv helikoptrar fanns på plats då 1999, de flesta kom från försvaret. 2,5 miljoner kubikmeter vatten användes till att släcka branden och det pumpade även upp mängder av vatten från saltsjön.
    Innan jag återvände hem köpte jag en bok om branden som getts ut av Naturvårdsverket där man får följa vad som händer med naturen efter en storbrand. Vid nästa besök här ska jag gå den där urskogsslingan där de allra äldsta träden växer.
    Skogarna här är vackra och spännande och jag trivs plötsligt långt inne i stora skogar men nu börjar längtan till havet att återvända...

    Se även min vandring på Fornborsslingan den 22 september.






    Ett undantag från de välordnade stigarna...
















    Amor meus crucifixus est



    Enligt traditionen föddes den heliga Birgitta på Finsta gård våren 1303.
    Hennes far var Birger Persson, riddare, riksråd och lagman, nära besläktad med rikets och kyrkans ledande män, såsom ärkebiskopen Johan Israelsson och domprosten Andreas And. År 1296 fick han i uppdrag av Konung Birger Magnusson att föra samman de tre folklandens lagar till en, Upplandslagen. Birger var en av rikets stora jordägare och Finsta var sannolikt hans sätesgård. De medeltida valven, som huvudbyggnaden från 1730-talet vilar på, kan vara från hans tid och då har den lilla Birgitta lekt här. Birger Persson blev änkeman 1293 och gifte något år senare om sig med Ingeborg, dotter till lagman Bengt Magnusson från den s.k. Folkungaätten. Hon blev mor till Birgitta.
    På Finsta tillbringade Birgitta sina första är fram till moderns död 1314. Här fick hon sina första religiösa erfarenheter. När hon var sju år, såg hon bredvid sin säng ett altare och en jungfru i vita kläder, som bar en vacker krona i handen. ”Kom Birgitta” ropade hon. Birgitta sprang fram till altaret, jungfrun frågade: ”Vill du ha denna krona?” Birgitta svarade ”ja”, jungfrun satte kronan på hennes huvud. När Birgitta återvände till sängen försvann synen, och Birgitta glömde den aldrig.
    I tioårsåldern hörde Birgitta en predikan i Skederids kyrka om Jesu lidande. Följande natt såg hon i en dröm Kristus korsfäst och han sade till henne: ”Se, hur plågad jag är!” Birgitta frågade vem som gjort detta och fick till svar: ”De som föraktar och glömmer min kärlek!” Alltsedan den dagen grät Birgitta ofta när man talade om Kristi lidande.




    Framför huvudbyggnaden på Finsta Gård står Carina Aris staty av Birgitta och strax bortom den ligger Birgittas bönegrotta. Där kan man läsa hennes bekännelse: Amor meus crucifixus est (”Min kärlek är korsfäst”)

    Text hämtad från www.norrtalje.se

    Nej jag har inte blivit starkt religiös på något sätt utan passerade Finsta för ett tag sedan och gjorde ett kort besök i bönegrottan.


    Sätt dina unika bloggfärger på tillvaron



    Jag fick ett mail från Flüggers färg. De gillar att jag skriver om trädgård, färg och form och ville ge mig en present.
    På posten kom efter ett tag ett ganska stort paket som visade sig innehålla en fågelholk, en pensel och två olika färger. Färgerna var framtagna ur min blogg. Två av mina unika bloggfärger. Antar att den gröna färgen är framtagen från något inlägg i början av juni eller så...
    Tur att de inte valde den röda färgen från praktsalvian!

    Det nya och spännande med det här är att de som äger en iphone och laddar hem en gratis applikation, kan med hjälp av kameran fotografera en färg, skicka färgkoden direkt till Flüggers färg och beställa färgen...om man nu har en ihpone vill säga. Fiffigt va?
    Flüggers lanserar nu också en webbshop där man kan beställa färgprover hem till brevlådan. Läs mer på Flüggers hemsida.

    Hur som helst så tog jag med holk och färg till jobbet. På kvällen målade jag holken som det var tänkt och med min egen fantasi. Eftersom färgerna var grön och vit tänkte jag först måla en Hammarbyflagga men släppte den idén ganska fort. Jag vet att en fågelholk inte ska lysa för mycket i naturen, att fåglarna vill vara skyddade och alla vet hur mycket jag värnar om det naturliga...i naturen. Men vad gör man inte för konsten!

    Nu sitter holken i en ek i parken och i vår kommer jag att med stort intresse se om min bajenholk...får bobyggare. Helst vill jag  ha svartvit flugsnappare men det går lika bra med talgoxe eller blåmes eller någon annan art.

    Så nu har jag gjort reklam, tack för holken Flüggers färg...och plötsligt längtar jag ut i skogen igen! Trevlig helg alla människor!




    Apropå färg...

    Tyresta nationalpark - Fornborgsslingan





    Tyresta nationalpark kan man nå från flera platser om man ska gå de olika vandringslederna. Det vanligaste är att man utgår från Tyresta by där det finns flera olika leder att vandra. Där finns också Nationalparkernas hus som är öppet tisdag-söndag året om och som även har servering.
    Men jag körde Dalarövägen och tog av mot Åva för att nå leden som kallas Fornborsslingan och som är 6 km lång.

    Några leder:
    • Urskogsstigen - 2,5 km. Utgår från Tyresta by.
    • Årsjön-Stensjön - 3 km.
    • Barnvagnsslingan - 5 km. Utgår från Tyresta by.
    • Hällmarksslingan - 5 km. Utgår från Tyresta by.
    • Bylsjöslingan - 6 km. Utgår från Tyresta by.
    • Fornborgsslingan - 6 km.
    • Tyresta by/Stensjödal - 8 km.

    Den här onsdagen bjöd på strålande solsken från en klarblå himmel och jag tänker inte börja gnälla om dåligt fotoväder och att jag hellre hade haft en trolsk dimma som legat över de kala branddrabbade bergen för att få mer dramatik i bilderna, dimma över sjöarna, mulet med bra ljus eller blå himmel fylld av fluffiga Disneymoln...

    Jag startade ganska tidigt och jag såg inte en människa när jag parkerade 307:an. Ryggsäcken var packad med kaffe och mackor och jag startade vandringen runt Stensjön.
    När man går nedför första backen vid informationstavlan så hör man vatten falla och eftersom Stensjön och Nedre dammen ligger 35 respektive 24 meter över havet så faller vattnet reglerat ner mot saltsjön. Man passerar ett korsvirkeshus där tidigare en mjölnare höll till, där vid den Nedre dammsjön som ligger så vackert och där nu löven börjar skifta i höstfärger.

    Framme vid Stensjön delar sig vandringsleden och jag valde att gå till vänster. Efter en liten stund lämnar man den djupa skogen och kommer ut på det brandhärjade området. Den stora branden här i Tyresta nationalpark som brände ner hela 450 hektar skog startade den 1 augusti 1999 och jag har glömt vad som orsakade branden och jag hittar heller inget på nätet. Det är ju helt naturligt att blixten skapar skogsbränder och är en del i naturens förlopp genom åren men jag har en svag känsla att en pyroman orsakade detta.
    Vissa arter av både flora och fauna gynnas av bränd mark, t.e.x. svedjenäva och brandnäva vars frön kan ligga flera hundra år i jorden och vänta på en skogsbrand. Man såg tydligt att det var sälg och asp som dominerade bland de träd som var på väg att bygga en ny skog här.

    Att stå mitt i det brandhärjade området och se ut över den enorma yta som drabbades, känns både skrämmande och storslaget på något vis. Inte så att jag på något sätt tycker att det är vackert med ödelagd skog som möjligen orsakats av en pyroman men det är på något vis fascinerande trots allt.
    Brandförloppet då den 1 augusti 1999 tog sex dagar, eftersläckning och övervakning flera veckor och uppröjning flera månader.
    Naturvårdsverket har gjort en mycket detaljerad och intressant rapport om vad som händer med naturen efter en brand, som man kan läsa här.

    Blickar man bort mot andra sidan av Stensjön så växer där en tät gammal skog och kontrasten är så oerhört stor.  Det är just hällmarken på bergen som drabbats värst och där det kommer att ta mycket lång tid innan vegetationen återhämtar sig. Leden som går genom det brandhärjade området är mycket bra ordnad, man har röjt med motorsåg och gjutit ner stolpar med vägledning och även byggt några trappor av trä på svåra passager.

    Det kändes befriande att tills slut gå in i en mer levande skog igen då man når stranden av sjön. Här och på många andra ställen runt den här fornborgsslingan har man byggt spångar av kraftigt virke och jag förstår inte hur man fraktat dit allt material...möjligen med helikopter, för här finns inga vägar.
    När man kommit över på andra sidan sjön och till den skog som inte drabbades av branden och går längs den vackra stranden så ser man den branddrabbade skogen på andra sidan mer översiktligt och man häpnar ännu en gång över det enorma område som brunnit. Här längs stranden finns fina små rastplatser och här tog jag min första paus. Drack mitt kaffe och åt mina smörgåsar och de enda ljud jag hörde var vinden.

    Här kan man även byta vandringsled och komma in bl.a. på en av sörmlandsledens många sträckor. Jag vandrar dock vidare efter stranden och för att krydda den här spännande och vackra platsen så finns här en fornborg från järnåldern på en höjd högt över sjön. Stenresterna blir lite magiska där i min ensamhet och jag funderar varför man bosatte sig här ute i ödemarken. Troligen en flykt i orostider.
    Plötsligt hör jag röster från barn på håll och efter en stund hör jag tydligt flera barn som pratar högt. Det visar sig att några skolklasser har slagit läger vid en vacker öppen plats vid stranden. Tystanden byttes för en stund mot ett gäng glada tioåringar som alla pratade samtidigt...och högt. Men jag blev glad att se att man fortfarande kan undervisa ute i naturen.

    Den sista biten av fornborgsslingan går över i ännu ett område som brandhärjats och sedan in i vacker gammelskog den allra sista biten. Jag tyckte så mycket om den här vandringen som bjöd på både dramatik och vackra naturupplevelser och mina steg blev på slutet mycket långsamma för att dra ut på vandringen. Tog den sista koppen med kaffe vid den sydligaste delen av Stensjön och satt länge i solen och njöt av att ha hittat den här platsen som ligger bara några mil från Stockholms city.
    Mycket motvilligt tog jag 307:an tillbaka till stressig trafik och civilisation. Men redan till helgen kommer jag nog att gå urskogsstigen här i Tyresta.

    Se även min vandring på Bylsjöslingan den 25 september.









    Det här blev min första kaffepausplats.



    Skummande bäck





    Mjölkört är en av de växter som snabbt visar sig på brända skogsmarker.



    Se på trädet längst till höger...ser det inte ut som att det vill hålla om och rädda sin granne från att falla i elden?





    Nedre dammen


    Svamp



    Området som brunnit



    Det här är Wester(-)land...


    Det här är rosen Westerland som blommar vidare...


    En liten tomatprovning. Från vänster Incas F1, Moneymaker, Choklate Cherry, Bloody Butcher, Sungold och Gardeners Delight.

    I vårsas fick jag höra att Gardeners Delight skulle vara minst lika god som den fantastiska Sundgold...som smakar sött som godis. Men...nu har jag svaret. Ingen tomat av dessa kan mäta sig med Sungold som blir en självklar vinnare. Gardeners var ok och jag tyckte även att Choklate Cherry hade en spännande smak. De andra smakade ungefär som ICA:s tomater, med andra ord ganska smaklösa, men det kan också bero på de solfattiga månaderna augusti och september.


    Den här kompisen, en stekellarv hade hamnat mitt på gårdsplanen och jag hjälpte den in till bättre marker.



    Dagens U.L. citat - ´´Jag är trött på att vara trött på mig själv´´

    Ågestasjön





    Ny Kategori - Naturvandringar

    Mina vandringar runt öar och sjöar i Stockholmsområdet fortsätter och den här gången var det dags för Ågestasjön som ligger i Huddinge, en kommun med många sjöar. Jag hade aldrig tidigare varit i Ågesta som ligger strax söder om Farsta och när jag kom fram till Ågesta gård som är byggd på 1700-talet, var det som att befinna sig långt ute på landet. Det här området är ett mycket gammalt kulturområde med lämningar från järnåldern.

    Ågestasjön är en av Stockholmsområdets fågelrikaste sjöar där man kan se sjöfågel som brunand. rörhöna, vattenrall, skedand, snatterand, årta och rördrom. En liten bit från Ågesta gård byggde man 2002 ett fågeltorn där man har fin utsikt över sjön. Jag antar att det är trångt där uppe i tornet då fåglarna anländer på våren. Sedan 1976 är Ågestasjön ett fågelskyddsområde och det är tillträdesförbud för allmänheten mellan 15 april - 15 juli, så jag vet inte riktigt vilka som använder tornet då, men jag antar att det är tillåtet att vistas där uppe. Inne på ridskolan finns ett fint café och utanför finns parkeringar och busshållplats, buss 833.

    Vid mitt besök vid sjön såg jag några fågelskådare med sina tubkikare sitta uppe på en höjd och spana. De smälte bra in i naturen där med sina grön/bruna Fjällrävenkläder. Känner att jag måste skaffa lite sådana kläder nu när jag fått smak på skogen.
    Jag hade tänkt att vandra runt sjön som är en sträcka på 3,5 km, men när jag skulle vika av på den lilla stigen där korna går, så var marken ganska lerig och upptrampad av allt regnande den senaste tiden och jag var inte klädd för den sortens vandring idag. Det blev mest att jag gick på den lilla grusvägen och även om det är vackra marker så är det ju lite tråkigt att man inte har någon kontakt med sjön, mer än någon glimt här och där. Men stränderna här är inte lämpade att anlägga någon vandringsled, utan Ågestasjöns stränder är på många håll igenvuxna med vass. Runt sjön hålls marken dock öppen av betande djur.



    Ågesta Gård





    Norstugan som anses vara byggd 1835. Det sista torparparen kom hit 1895 och här bodde då en familj med tre barn, tre pigor, en dräng och en tjänstegosse.


    Hanestorpet var ett båtsmantorp från 1716 till 1888 och i slutet av 1700-talet bodde här även sockenskräddaren.
    Det sista torparparet bodde här fram till 1933. Idag är torpet privatägt.



    Arabiskt ordspråk

    När du befinner dig på en väg som du inte har valt och som du inte kan gå, då vet du att du har kommit rätt. (Arabiskt ordspråk)




    Annie Leibovitz på Fotografiska



    Efter mitt besök hos luktdoktorn idag så gick jag bort till nya Fotografiska museet på Stadsgårdskajen. Nu äntligen var det dags att besöka vår nya plats för fotoutställningar och eftersom utställningen med Annie Leibovitz bara pågår till och med söndag den 19:de så passade jag på den här lediga onsdagen.


    Vad sägs om min fikaplats? Här åt jag årets godaste macka.

    Den här byggnaden passar perfekt för ett fotografiskt museum och efter att ha studerat Pieter ten Hoopens och Sandy Skoglunds bilder på nedervåningen...som jag inte förstod någonting av, antar att jag inte är tillräckligt konstnärlig...så gick jag en trappa upp till Annie Leibovitz utställning och det är ju så att...den kvinnan kan  verkligen ´´knäppa kort´´!

    Jag brukar ha svårt för porträttbilder. Ansikten ser man ju hela tiden ändå. Om man går Hamngatan fram en dag så ser man tusentals ansikten, mer eller mindre spännande sådana.
    Men nu förstår jag. Det måste till en mästerlig fotograf för att man ska bli intresserad av främmande människors ansikten. Visserligen har hon ju för vana att fotografera kända människor och de bilderna skiljer sig ganska mycket från de paparazzibilder som vi är vana att se på kändisar. Bl.a. bilderna på Demi Moore är ju berömda.

    Det här var något ut över det vanliga och varje bild av dessa nästan 200 bilder hade något alldeles speciellt som fick mig att stanna längre än vid vanliga fotoutställares bilder. Ljuset, skuggorna och personernas uttryck, sättet att placera sina händer...hon är verkligen fantastisk, Annie Leibovitz!
    Man kanske skulle börja fotografera människor i stället för blommor. Kända människor...som t.ex. alla trädgårdskändisar här i Sverige. Det får bli ett framtida projekt! Så var beredda nu Gunnel, Ulf, Lars, Simon och Hannu! Måste bara försöka få tag i Annie först och fråga hur hon får bilderna så förbannat mästerliga!

    Läs om henne här.

    Några bilder från Annies kamera.









    September i Engsholms slottspark



    Min favorit Stenkyndeln


    Strålrudbeckia med stenkyndel och stefanandra i bakgrunden.


    Vidjehortensian Annabelle och brittsommarastrar




    Det allra första manchuriska valnötterna


    Solbruden Waltraut

    Igår var det en sådan där perfekt dag i slottsparken, en sådan där dag då man går och nynnar och tycker det mesta är ljust i livet. Visserligen var det vanlig måndagsstress med gräsklippningen och lövblåsning av alla gångar innan gästerna kom, men det blev en bra dag. Det regnade hela tiden, det var vindstilla och varmt och jag delade och flyttade om perenner och jag blev mycket nöjd med resultatet...apropå min status på Facebook igår ´´tycker att det blir djävligt bra ibland´´.
    Det är den mest hektiska perioden på året för personalen inne i slottet men som tur var hann kockarna med att göra den godaste personalmaten man kan tänka sig, tack för det kompisar! Kvällen blev magiskt vacker med sol efter regnet och allt var stilla och vackert.

    Idag kändes det mer höst trots att solen sken, men vindarna ökade och rev ner massor av gula löv från lindarna.
    Det blev en skördedag. Äpplen och plommon plockades och jag gladdes åt den allra första skörden av manchuriska valnötter...hela 11 st. Jag skördade även de första klasarna av staketdruvan Zilga som står mot slottsfasaden. Gästerna hade tydligen kastat sig över dem när de hamnade i en skål uppe i slottet.
    Och nu har äntligen solbrudarna kommit till slottsparken...Waltraut var namnet!


    Faller

    Nu kommer mörkret smygande igen. Långt till vår, långt till ljuset och 190 dagar till vårdagjämning. I Stockholm går solen upp 6.13 och ner 19.17. Det är nu man borde följa flyttfåglarna.

    Den 21 december går solen upp 8.45 och går ner redan 14.48 i Stockholm...alltså om 100 dagar!


    Skördefest mitt i stan




    På Stadsmuseets gård vid Södermalmstorg hölls skördefest på lördagen och byggnadens vackra fasader blev en fin inramning till den här trädgårdsfesten mitt i stan. Här kunde man smaka och handla allt möjligt som odlare från Stockholms koloniträdgårdar visade upp. Det var trångt och jag blir ju lätt yr när det blir för mycket folk på en liten yta...så efter en stund vandrade jag upp till Monteliusvägen och beundrade utsikten över stan och förundrades ännu en gång hur man kunde bygga detta vidriga Waterfront nere i stan. Ingen verkar protestera mot någonting längre, vad som sker i stan. Plötsligt så stod bara detta bedrövliga bygge där och förstörde stadshusets plats och störde den vackra utsikten över Stockholm.







    Höjdpunkten på skördefesten måste ha varit den uppvisning som entomolog Urban Wahlstedt bjöd på. Han berättade att gräshopporna minskar i antal ju mer putsade och välskötta trädgårdar vi skapar och visst är det ju så att med lite rufsigare trädgårdar blir mångfalden av flora och fauna större. Alltså ännu en gång...städa inte för noggrant i era trädgårdar.
    Dagens mest entusiastiska, märkliga och underhållande föreläsning stod alltså Urban för. Han hade tillverkat  stora modeller av gräshoppor och vårtbitare och han visade och beskrev dessa gräshoppors hela parningsförfarandet...och som han visade och beskrev!

    I detalj berättade han hur parningen gick till och då menar jag verkligen i detalj, samtidigt som han förde samman modellerna för att visa förloppet där honan ibland stod på huvudet...! Visst är det underbart med entusiastiska människor som glömmer tid och rum för sin stora passion, men kanske att det blev liiiiite för mycket där ett tag när Urban och hans gräshoppor kom i extas där bland pumpor och chili på marknadsplatsen. Så pass att åhörarna rodnade.

    När han sedan också började härma olika arter av gräshoppor blev nästan för mycket. Urbans gräshoppeljud gjorde också så att hundar började skälla och publiken vred på sig och man visste inte riktigt hur man skulle bete sig.
    Men ok,  heder åt Urban som fullständigt gav sig hän åt dessa parande gräshoppor idag. Man glömmer honom inte i första taget och jag har lärt mig i detalj hur gräshoppor parar sig.
    Nu väntar jag in Ölands skördefest.





    Kvilleeken/Rumskullaeken - Sveriges äldsta ek




    Tusen år gammal är den. Kvilleeken eller Rumskullaeken som den nog är mest känd som. Rumskulla är socknen och ligger ca. två mil nordväst om Vimmerby.
    I många år har jag velat se den här eken och nu äntligen fick jag vistas en stund under det här mycket gamla  trädet och det kändes som en kultplats på något sätt. Den höga ådern gör att man själv kände sig som ett obetydligt ögonblick i historien.
    Tänk, att när trädet började gro ur det där ekollonet en gång, då hade kristendomen just börjat få fäste i vårt land men fortfarande fanns den gamla asatron kvar bland folket. Vikingar plundrade byar och städer i Europa, staden Visby grundades och det restes runstenar runt om i landet. Inte undra på att det kändes stort och vördnadsfullt att vara där och få lägga en hand på stammen.

    På 1930-talet gjordes en noggrann utredning av trädet och det fastslogs att åldern var 950 år och har alltså nu passerat 1000-årsdagen. Omkretsen i brösthöjd är nästan 14 meter och kraftiga spännband av järn håller ihop trädet för att på så vis förlänga åldern på den här vännen.
    Det finns ett gammalt talesätt som säger att eken växer i 300 år och dör i 300 år. Kvilleeken har förlängt sin dödsperiod kan man säga. Jag vet inte hur länge den orkar leva och visst faller den sönder mer och mer, men nog kommer den att grönska i hundra år till...minst! På 1700-talet använde man det redan då ihåliga trädet som redskapsbod och att man 1967 använde trädet i filmen ´´Jag är nyfiken gul´´ och spelade in sexscener...är en helt annan historia.

    Jag tror nog att det här är det vackraste träd jag någonsin sett...












    Norra Kvill - en vandring bland svartoxar och raggbockar




    Mitt nyvaknade skogsintresse gjorde att jag blev intresserad av nationalparken Norra Kvill, en småländsk urskog som ligger i Vimmerby kommun i Småland och har en yta av 114 hektar. En urskog är ett område som aldrig utsatts för mänsklig exploatering som jordbruk eller skogsbruk. I Sverige är 0,5 % av skogen urskog och jag vet inte om den här skogen räknas dit? Men att den är gammal är helt klart.
    I själva kärnan av området har inga avverkningar skett de senaste 150 åren. Omkring 80 % av nationalparkens träd består av tall, många över 350 år. Vissa tallar är 35 meter höga och har en omkrets på 2,5 meter. Det var verkligen en häftig känsla att se upp mot trädkronorna.

    Sista dagen på min resa genom Sverige gick jag upp tidigt och efter frukostbuffén på Fredensborgs Herrgård begav mig till Norra Kvills nationalpark där man anlagt en vandringsled som är drygt 3 km. lång och som är lätt att gå men med några ordentliga stigningar upp mot utsiktsplatsen där man har en fantastisk utsikt över bygden. Man passerar också två vackra små skogssjöar under vandringen, Stora och lilla Idegölen.

    Vid parkeringen finns en informationstavla och en toalett, eller bajamaja-typ och sedan finns det på några platser efter leden skyltar som visar vägen. Annars är det verkligen urskogskänsla där marken är  täckt med  många olika fantastiska mossor, stora stenblock och kullfallna träd som får ligga kvar för att brytas ner och återgå i naturens kretslopp. Inget städande här.
    På vissa platser antar jag att det är spår av Gudrun man ser, då det ligger träd som plockepinn kors och tvärs.

    Den här nationalparken är verkligen en trolsk plats. Den mjuka marken (vill aldrig mer gå på asfalt), tystnaden, de ljud jag hörde den här septembermorgonen var trädkronornas sus högt där uppe och några trädstammar som gnällde i vinden, någon varnande fågel, men annars var det helt tyst. Jag hade kanske hoppats att se något djur, som en älg som stillade törsten i någon av de vackra sjöarna (drömbild). Men jag hade nöjt mig med att möta någon svartoxe eller raggbock (som är en insekt och ingen sökare på match.com) som ska finnas här. Men tyvärr, ingenting!

    Svampar fanns det gott om, små, stora, vackra och fula. En såg ut som en muffins och borde väl då vara ätlig...eller? Nej, någon svampexpert är jag inte.
    Det var verkligen en bra start på dagen och en perfekt avslutning på min roadtrip genom landet, men det kändes lite märkligt och nästan brutalt att sedan kasta sig ut på trafikerade och stressiga vägar igen efter den här stilla vandringen.

    Länsstyrelsen i Kalmar: Beskrivning av området

    Natura 2000-området Norra Kvill är nationalpark sedan 1928. Området utgörs av urskogsartad barrblandskog på starkt kuperad och blockig moränmark i utkanten av det småländska höglandet. Skogen har lång kontinuitet och bär spår efter flera skogsbränder. Avverkningar har inte ägt rum på över 150 år och vissa av tallarna är över 350 år gamla. I området finns rikligt med torrträd, vindfällen och annan död ved, vilket gör att det finns gott om lämpliga boplatser för hålhäckande fåglar och goda förutsättningar för ett rikt insektsliv. Här finns bl.a. de akut hotade skalbaggarna svartoxe, hårig blombock och raggbock.
    Vegetationen domineras av barrblandskog men det finns även inslag av örtrik granskog på fuktig, näringsrik mark, t.ex. vid bäckravinen i områdets östra del. Två näringsfattiga skogstjärnar, Stora och Lilla Idgölen, finns i området. I anslutning till tjärnarna finns mindre partier med sumpskog och våtmarker.

    Sveriges alla 29 nationalparker.




















    Nimis - för mycket?





    Jag fick en order...eller nästan i varje fall, att besöka Lars Vilks Nimis, nu när jag övernattade i trakterna av Kullaberg. Efter att ha parkerat bilen och passerat Himmelstorpsgården så började vandringen ner till den berömda platsen som t.o.m. nu är en självständig stat! Ladonien, där man kan bli medborgare i staten.
    Nimis är latin och betyder ´´för mycket´´ och i augusti i år fyllde detta mästerverk 30 år. Se här.

    Glöm flip flopen om ni ska ner till platsen, det ser lugnt ut i början då man går genom en mycket vacker bokskog men sedan börjar branterna ner mot havet och har man dåliga knän...så tar det sin tid att försiktigt klättra ner över alla stenar. Men jag lovar att det är värt besväret.
    När jag såg ingången och skymtade hela detta märkliga bygge så undrar man hur allt detta gått till...rent praktiskt?

    Man går sedan ner i en trappa...eller i ett trapphus rättare sagt och allt är hopspikat med små brädstumpar och grenar, huller om buller tycks det. Trots att det ser helt livsfarligt ut att vandra här så är det förvånansvärt stadigt byggt. Väl nere på stranden ser man hur stort allt detta är. Visserligen har bygget pågått i 30 år nu men det är helt otroligt att en man har skapat detta. Det är nog bland det mest märkliga och mest skruvade jag sett...och helt underbart!
    Det har hittills gått åt 160 000 spik till bygget och materialet är bl.a. drivved men han har även burit ner material. Helt galet fantastiskt!

    Vilks konstverk, eller installation som han kallar det blev ett problem för myndigheterna när han började bygget 1980 eftersom han inte hade byggnadstillstånd och hade han sökt ett tillstånd hade han ju självklart inte fått det eftersom det är beläget i ett naturreservat.
    Stormar och anlagda bränder har förstört de tre tornen men de har hela tiden byggts upp på nytt. Eftersom folk vandrar hit ner och barn klättrar i tornen så har även det fått myndigheterna att se rött igen...eftersom bygget inte klarar svensk säkerhetsstandard för lekplats. Vad kan man säga? Jo att jag beundrar Vilks för att han står på sig och inte ger upp. Han bygger än idag vidare och tyvärr så missade jag honom när jag besökte Nimis.

    Anledningen till att han en gång började bygga detta var en hämnd på havet eftersom han tidigare varit nära att drunkna men också som en reaktion på trenden som rådde inom konsten ´´ingenting är beständigt´´.
    Jag tycker att det här var helt underbart och under den tunga vandringen upp för branterna var jag helt uppfylld av den här upplevelsen. Det är så skönt att det finns människor som gör något utöver det vanliga, som inte bryr sig om hur det borde vara. Nästa gång jag besöker Nimis hoppas jag att konstnären är på plats. Han har ju sagt att han ska hålla på här i 20 år till.

    Det andra verket av Lars Vilks står intill Nimis och han har döpt det till Arx, se Wikipedia här:

    Arx (Lat: fäste) är ett konstverk av Lars Vilks i Kullabergs naturreservat. Skulpturen består av 150 ton sten och betong och bygget påbörjades 1991. Stenarna är markerade med sidnummer och bildar en bok, Arx : en bok om det outsägliga, vilken fått numret ISBN 91-88248-47-X. Därmed finns den med i bibliotekskatalogen Libris 7770011. Boken har 352 "sidor" och gavs ut på förlaget Nya Doxa 1993.

    Eftersom Arx är byggd i ett naturreservat, och dessutom utan bygglov, dömdes Vilks av tingsrätten 1994 till 100 dagsböter à 100 kronor. Verket har skadats flera gånger av folk som försökt riva det med hjälp av släggor.














    Bullerbyn och Katthult






    Här i Vimmerbytrakterna vilmlar det av Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens värld inne i Vimmerby, Katthult som ligger vid Gibberyd och Bullerbyn i Sevedstorp.
    Miljöerna är väl valda för filmerna och Astrid tyckte också att platserna stämde in som hon tänkte sig i sina böcker och det är precis så idylliskt som man upplever det på filmerna och i böckerna. Eftersom jag åkt mycket på små slingriga smålandsvägar några dagar nu, kan jag konstatera att det finns mänger av gårdar och platser som även de skulle ha passat som filmmiljöer.

    De första Bullerbyfilmerna ´´Alla vi barn i Bullerbyn´´ och ´´Bara roligt i Bullerbyn´´ spelades i 1960 och regisserades av Olle Hellbom.
    De senaste filmerna ´´Alla vi barn i Bullerbyn´´ från 1986 och ´´Mer om oss barn i Bullerbyn´´ från 1987 regisserades av Lasse Hallström.
    Lite kuriosa - min dotter sökte till en roll i filmerna...alltså de senaste!

    Om det kändes lite speciellt att stå framför Bullebyhusen så var det ännu mer speciellt med Katthult där man nästan kunde se Anton jaga sin Emil till snickarboa. Emil i Lönneberga spelades alltså in vid Gibberyd.
    • Emil i Lönneberga  1971
    • Nya hyss av Emil  1972
    • Emil och griseknoen  1973
    Det är en vacker plats som ligger helt för sig själv och gården är i privat ägo men fungerar även som ett slags museum där man kan gå omkring på gården och känna av Lindgrenstämningen.






    Längre inåt landet



    Tidigt i morse lämnade jag vår västra kust efter en god frukost på Rusthållargården som bjöd på en perfekt övernattning. Det var tyst i natt.
    Innan jag ställde in GPS:en på Sävsjö så åkte jag upp till Kullens fyr och lät vinden fixa dagens frisyr. Mäktig utsikt.

    Vägen genom Småland blev verkligen en kontrast mot att resa längs västkusten. Här åker man mil efter mil...efter mil utan att se så mycket som en lanthandel, eller ens någon människa och det kändes lugnt och skönt.
    Vägen från Vetlanda mot Hjältevad (där det fanns en liten ICA-butik) och vidare mot Rumskulla är helt underbar att köra. Skog omväxlat med öppen mark med gårdar, torp och betande kor. Slingrig väg, kuperad terräng och små vackra sjöar.


    I Sävsjö har man planterat perenner på varje ledig yta. Fint och med dämpade färger för att inte tävla med reklamskyltar och husfasader. Bra jobbat!
    Jag drack kaffe och åt en ägg/baconmacka på kondiset innan jag drog vidare in i skogarna.

    Nu framme vid Fredenborgs Herrgård och ska snart bege mig till matsalen. I morgon blir det urskogsvandring.

    ...och nu har jag ätit en helt fantastisk middag!

    ...och det är kanske lika bra att berätta att vi som jobbar inom olika konferensanläggningar har förmånen att bo billigt hos varandra. Det är därför som jag åker förbi alla skramliga vandrarhem nu.


    Sinnesro och upptäckarlust



    Efter en vacker soluppgång över Kungsholmen hemma i Stockholm såg jag samma sol sjunka ner i havet på kvällen i Varberg. Det var en magiskt vacker kväll som var helt stilla och tyst, som bomull för mina känsliga öron.
    Stadens stolthet kanske är fästningen men den vackraste byggnaden är utan tvekan kallbadhuset som är byggt ut i vattnet. Den här byggnaden renoverades helt och hållet och återinvigdes 1996.
    Varberg är en vacker stad med en skön atmosfär och strandpromenaden längs havet är helt underbar. Västkusten har ju den stora fördelen att solen går ner i havet och det blir en fin avslutning på dagen om man går ner till bergen på kvällen. Jag skulle nog sitta här vid havet varje kväll om jag bodde i stan.

    Men min resa började hemma i Stockholm och med mitt första stopp i Örebro stadspark där det kryllande av trädgårdsarbetare som putsade parken inför en ny dag. Längs den stora blomstergatan inne i parken stod kampen mellan den harmoniska, lugna och fina delen med pastellfärger, rosa, vitt, lila...som jag brukar tyck om men jag tror att jag börjat tröttna faktiskt. Just här i Örebro såg de där harmoniska växterna tamare ut än vanligt och det lockade mycket mer att gå bort till de glödande delarna där rött och gult i olika nyanser dominerade. Överallt i denna röd-gula röra fanns på många håll...praktsalvian.

    Visst ser det rörigt och helt galet ut ibland men man väcks upp ur det evigt harmoniska tänkandet. Lite kul helt enkelt. Det var mycket begonior, röda och orange bladat och jag visste ibland inte om jag skulle skratta eller gråta. Men jag blev berörd och lite glad av de där eldiga delarna och då har de ju de som skapat kompositionen lyckats...med mig i varje fall! Men på något sätt känns det som jag är trött på sommarblommor över huvudtaget just nu.

    GPS:en ställdes in på Slussgatan i Göteborg och ett antal timmar senare parkerade jag 307:an på Hedens parkeringsplats och tog mig in till Trädgårdsföreningen. Började med kaffe vid Rosencaféet för att sedan gå en snabb runda i Göteborgs vackra trädgård mitt i stan. Blev som vanligt helt såld av Ulf Nordfjells rosenträdgård som jag tycker är bland de bästa planteringar som finns i Sverige...i all enkelhet men helt genialiskt.
    Inte så många sorter och färger som i Enköpings drömpark utan det vit-lila går igenom hela tiden och då har jag inte sett planteringarna då alla buskrosor blommar i juli. Måste ta mig ner nästa sommar den tiden.
    Jag fortsatt ner mot Varberg där jag började med en kopp kaffe vid havet hos bror och svägerska som även de var på besök i stan med sin husbilen.



    I Torekov åt jag bakad potatis med rökt fiskröra i fiskrestaurangen Fiskhuset i hamnen. Orten var helt avfolkad och jag såg kanske fem personer under den timme som jag var där.
    Här i Torekov finns också ett litet sjöfartsmuseum och den fartygsdel som står uppställd i hamnen är egentligen delar av två fartyg som byggts ihop. Kajutan kommer från Hoppet av Länna där min morfar var kapten och seglade skonerten i många år innan hon slutade sina dagar som vrak i närheten av Torekov. Andra delar av skeppet finns som permanent utställning på Sjöhistoriska i Stockholm.
    Det kändes fint att kliva in i kajutan och tänka att morfar en gång levt där under sina resor. Han dog 1944 så jag hann tyvärr inte träffa honom.




    Örebro stadspark med sina harmoniska och eldiga delar av blomstergatan.


    Rosenträdgården i Göteborgs Trädgårdsförening. Här har man använt Ulleternell i stora fält, den är en av mina favoriter bland höstperenner.


    Piet Oudolf har varit här och petat också...vackert som vanligt men här inne i Trädgårdsföreningen blir han slagen av Nordfjell...den här gången.


    Rosencaféet vid Trädgårdsföreningen.


    Inne i Norrvikens trädgårdar utanför Båstad fick jag en extra skön upplevelse. När jag efter en snabb vandring runt renässansträdgården så vandrade jag ner till den japanska trädgården och blev sittande i en hydd-liknande byggnad i sluttningen. Stora vackra träd omslöt mig, marken var täckt med ormbunkar och en stilla porlande bäck gjorde att jag nästan kom in i någon typ av meditation. Det var en oerhört skön stund i en av Sveriges absolut vackraste trädgårdar. I trädgården var det annars beskärningstider och det fanns massor av elever från trädgårdsskolan i träd och runt buskar.





    Den här fantastiska vresboken måste man bara vara under en stund när man besöker Norrvikens trädgårdar. Känns som en kultplats. Mäktigt!



    Ikväll har jag loggat in på Rusthållargården i Arild där jag fick ett rum med havsutsikt och jag mår oförskämt bra.
    Idag har jag också besökt en plats som nog var bland det märkligaste jag sett...någonsin! Mer om det senare...jag måste samla mig och låta intrycken sjunka in några dagar...eller veckor.
    I morgon lämnar jag hav och öppna vidder och drar in mot Smålands mörka skogar men först ska jag ta för mig av hotellfrukostbuffén...


    Roadtrip i september

    Jag lämnar Stockholm tidigt måndag morgon och åker hit och dit och kors och tvärs i landet några dagar för att titta på skogar, hav och trädgårdar.

    Första stopp blir Örebro stadspark där man lär ha planterat 26 000 sommarblomsplantor. Besökte parken för två år sedan.

    Sedan drar jag vägen västerut till kusten där man ser solen gå ner i havet.
    Kanske att det blir ett hastigt besök i staden där det är omöjligt att köra bil, men nu har jag ju GPS och jag har redan programmerat in Slussgatan och Carl Skottsbergsgata.

    Har planer på att besöka Mölle, Arild och Kullaberg innan jag dyker in i Småland där jag bl.a. tänkte besöka Sävsjö som lär ha satsat ordentligt på blomsterplanteringar.

    Rumskullaeken i Norra Kvill utanför Vimmerby kommer jag nu äntligen att besöka och i Norra Kvills nationalpark finns småländsk urskog med barrträd som nått en ålder av 350 år. Här ska det vandras...

    De här är bara lösa planer som kan ändras på ett ögonblick beroende på humör eller längtan till något helt annat. Men eken och urskogen ska jag se...det är spikat.




    Skyll på...



    Det är en viss skillnad att jobba i sin egen trädgård och att ha en park eller större trädgård som sin arbetsplats. Jag har haft några egna trädgårdar tidigare och försökt skapa den där drömträdgården, den som man ser framför sig i tankarna. Lyckade bitvis. Misslyckas man så är det bara jag själv som blir besviken.
    Om man har sitt dagliga arbete i en trädgård, känner man givetvis ett krav att utveckla och sköta trädgården så bra som möjligt, med de medel man har. Har man ett gediget trädgårdsintresse så blir jobbet oftast inspirerande och många gånger fantastiskt roligt. Men vid motgångar så tar man personligen på sig misslyckandet även om det är skogens djur som orsakat skador eller om vädret bråkat.

    Lantbruks- och trädgårdsyrket är som bekant väldigt beroende av vädret. Hur blir veteskörden? Hur utvecklas grönsaksodlingen och hur vacker blir prydnadsträdgården den kommande sommaren?
    Efter den här sommaren kan inte Sveriges bönder vara direkt nöjda.

    Som ansvarig för en trädgård vill man som sagt att den ska utvecklas som det är planerat och tänkt, och då ÄR man beroende av att vädret blir sådär lagom, med regn, sol och värme, lite blåst ibland så att svampsjukdomar inte får fritt fram i odlingarna...men inte för hård blåst som kan förstöra mycket i en trädgård.
    Men det är inte många sådana somrar som jag har upplevt. Antingen blir det för mycket regn och kyla eller så blir det en för het och torr sommar. Men det är ju såklart inget att göra åt...det bara är så!

    Den här sommaren hade i och för sig båda dessa väderförhållanden i perioder. Men det var extremväder. Juli var  extremt het och torr och många växter led i hettan trots att man vattnade regelbundet.
    Sedan kom regnet...översvämningregnet och augusti har ju varit rätt kylig och inte har solen värmt speciellt många timmar. Det var vinterjacka som gällde i fredags morse.

    Pelargonerna som mådde bra i den stekande solen blev dränkta i augusti och vilka pelargoner gillar för mycket regn? Och vilka levande varelser över huvudtaget gör det?
    Änglatrumpeterna har inte mått så bra, bladen gulnar trots lämplig gödsling och omvårdnad. Salladen i trädgårdslandet tokväxte i julis hetta och av den regelbundna vattningen, och blev färdig alldels för tidigt.

    Att förklara och ´´skylla´´ på vädret blir trots allt nödvändigt men det känns ändå på något vis som att man försöker skydda sig själv och det här inlägget är inget försvarstal...bara en sann bild från trädgårdsvärlden. Egentligen skulle man ju kunna skylla alla misstag i en trädgård på vädret och på rådjur och harar som äter knoppar eller på insekter och svampar som sätter käppar i hjulet för att få den där drömträdgården som man tänkt.

    Nu jobbar jag i en slottsträdgård men om man har en egen trädgård så blir allt så mycket enklare om man gör den mer naturlik, att den inte blir så konstlad och märkvärdig. En naturlik trädgård drabbas inte lika hårt av skadedjur och av olika väderförhållanden, och tänk viken mångfald av både floran och faunan man får inpå knuten!

    Nej, jag tror att jag ska sluta skylla på olika förhållanden. Varken på vädret eller rådjuren som äter sig mätta på mina blommor i parken. Det är som det är och mina egna misstag kommer jag givetvis att erkänna...men visst,  någon gång kommer jag nog att skylla ifrån mig på djuren eller vädret...eller på stjärnorna...!



    Vägen tillbaka till dofterna




    I flera år har jag saknat mitt luktsinne som plötsligt försvann och vilket har gjort att jag inte upplever natur och trädgårdar fullt ut. Alla vardagsdofter som alltid varit så självklara försvann plötsligt. Jag har hela tiden trott att dofterna ska komma tillbaka till mig men tvärtom har luktsinnet försämrats hela tiden.

    På Wikipedia kan man läsa:

    Luktsinnet är det sinne som gör att vi kan känna olika lukter, odörer och dofter. De sinnesceller som registrerar doftmolekylerna sitter samlade i ett litet organ högst upp i nästaket, area olfactoria.

    Det luktorgan som högre organismer, inklusive människan, besitter kan betraktas som en komplicerad molekyldetektor; liksom smaksinnet är luktsinnet en form av kemoception. Man har förmåga att skilja mellan ca 350 [1] lukter varav 80% är obehagliga[källa behövs].

    I jämförelse med människans luktsinne kan luktsinnet hos andra djurarter både vara komplexare och delvis mer specialiserat på andra dofter. Hos hunden upptar luktcentrum ungefär en tredjedel av hjärnan, hos människan en tjugondel.

     

     

    Nu har jag pratat med min husläkare och jag kommer framöver att få en tid hos en luktläkare...

    Redan idag har jag hämtat ut kortisonspay Nasonex som jag ska spraya upp i näsan två gånger om dagen och jag hoppas verkligen att det kan hjälpa mig att få tillbaka om så bara en liten del av luktsinnet.

     

    Mitt mål är att kunna känna doften av hägg och syren i vår och senare även schersmin, gulmåra och alla andra doftande växter. Känna doften av jord på våren och av förmultnande löv på hösten är också något som jag saknar och jag saknar även doft av mat och av svag kvinnlig parfym.

     

    Vägen tillbaka till lukterna har startat idag. Idag börjar jag även min semestervecka och på måndag morgon åker jag söderut genom Sverige.

     


    Flaten runt



    Jag har för tillfället bytt trädgårdar mot skog och i morse begav jag mig till Flatensjön vid Skarpnäck i södra Stockholm, ca. en mil från innerstaden. Dammade av min bok ´´Alla dessa promenader i Stockholmstrakten´´ och letade upp den här vandringen som är 8,5 km om man tar en omväg bort mot Drevviken...vilket jag missade så att min vandring blev något kortare.
    Jag startade vid Flatenbadet som var helt folktomt den här morgonen. Skogen runt sjön speglade sig i det stilla vattnet och man blev sådär natureuforisk.
    Det här var en helt ny plats för mig och det kändes lite som att befinna sig långt ute i vildmarken, inte ett enda hus längs sjöns stränder. Magiskt vackert på vissa ställen. Visst hörde man bruset från stan på håll och ibland såg jag Globen mellan granarna långt borta, men eftersom jag håller på med invänjning av skogslivet...så kändes det ok.

    Det var en mycket stilla och lugn morgon och nästan lite meditativt att vandra längs det spegelblanka vattnet i början av sträckan. Efter en stund blev stigen och vägarna liiite för välordnade. Jag gillar att kliva omkring över grenar och stenar på en skogsstig, som i söndags i svampskogen. För säkerhets skull hade jag tagit på mig vandrarkängorna men jag kunde lika gärna gått runt Flatensjön med flip flop. Men jag ska inte gnälla...det finns nog många som uppskattar att stigarna är så ordnade.
    Det var blandskog med mest gran och tall i kuperad terräng under första hälften av vandringen för att sedan gå över i lite mjukare natur med lövskog den sista biten.
    Jag rastade och drack mitt kaffe högt uppe på ett berg med fin utsikt över sjön och det kändes verkligen inte som om staden låg så nära som den gjorde.

    Framme vid Ekudden hade det tidigare legat en mangårdsbyggnad från 1800-talet och som brann 1949. Det finns endast grunderna kvar av byggnaderna nu och man kunde svagt ana den trädgård som funnits här. Det kändes som att vandra i en lund med stigar hit och dit ner till sjön. Jag ska erkänna att jag kände mig en aning mer hemma här än i barrskogen i början av vandringen. Stora ekar, bokar och hassel med mjukt formad mark av gräs och örter.
    Efter att ha passerat Listuddens koloniområdes ytterkant fortsatte jag den sista biten fram till badet där jag började vandringen och nu hade skolklasser samlats här och ljudnivån var något kraftigare än när jag anlände tidigare.

    Att vandra runt Flaten var riktigt skönt och det fanns inte en näva, echinacea eller stenkyndel så långt ögat nådde. Man behövde inte fundera på skogsväxternas färger, om de passar ihop med varandra, om de är klara, starka, varma eller kalla. Man behövde inte tycka så mycket om växterna. Här styr naturen fullt ut. Det är grönt i olika nyanser och allt är självklart. Just detta gjorde mig helt lugn idag. Trädgårdssäsongen har varit intensiv och nu lät jag ögonen vila i naturens egna färger.









    Vid Listuddens koloniområde blev jag påmind om trädgårdsmänniskor...








    RSS 2.0
    Related Posts with Thumbnails