Tack för alla år
I femton års tid har jag beskurit fruktträd åt privatpersoner runt om i Stockholm under februari-mars. Förra året hade jag den där tennisarmbågen och kunde inte utföra någon beskärning. Jag kände då att det blev ett bra tillfälle att avsluta det här mycket ansträngande jobbet och låta yngre ta över. Varje vårvinter beskar jag över hundra träd och då handlade det om storvuxna fruktträd. Allt klättrande och springande på stegar, sågande och framför allt klippande med sekatören var ansträngande för kroppen. Nu räcker det med de träd vi har i parken och som jag snart ska börja beskära.Det ringer och mailar fortfarande folk som undrar om jag inte har möjlighet att hjälpa dem och de allra flesta blir besvärade av att behöva leta upp någon ny som kan utföra beskärningen. De som mailar och frågar får mitt svar att jag slutat.
Av alla dessa människor är det bara underbara Margit 80+ på Rånövägen som tackat för alla år som jag kommit som ett första vårtecken med mina stegar, sågar och sekatörer. De som mailat har inte svarat då jag berättat att jag inte kan fortsätta längre.....jo några undrade om jag kunde rekommendera någon annan.
Är det så här vi fungerar vi människor? När vi arbetar eller gör någon insats av något slag så är allt bra, man är uppskattad och ibland kan det till och med kännas som om de personer man jobbar åt blir en vän på något sätt. Men när man inte längre kan utföra de där tjänsterna så är man inte värd något längre.
Som tur är har jag mitt arbete i slottsparken och räknar med att jobba i tio år till.....men kanske inte i slottsparken hela tiden. Jag begär inte att folk ska ge mig guldklockor men ett tack efter alla år kunde väl vara på sin plats? Undrar hur det känns då man går i pension en gång i framtiden.....känner man att man inte behövs, att man blir värdelös....eller man kanske inte bryr sig då utan bara njuter av friheten....
Man skulle ha satsat på fotboll i stället. Årslönen för Zlatan och Milans Kaka är 9 miljoner, Messi tjänar 8,4 miljoner och Ronaldinho 6,5 miljoner om året.....alltså euro!!
Google visar vart dina vänner är....!
.
Om du bott i krokarna skulle jag bett om en kurs i hur jag ska hamla mina pileträd. Hade inte det varit en idé med din otroliga erfarenhet - att ge kurser i ämnet!! Få träffa folk och känna sig super-behövd? Utan risk för ny tennisarmbåge.
Lena: Det är många som frågat mig det men jag är inte rätt person att hålla kurser. Vore jag det skulle jag absolut bli kursledare.
Man kan nog inte förvänta sig att bli tackad numera - din vän Margit kommer från en annan tid - i alla fall inte vi som är "vanliga", alltså inte skådespelare eller andra konstnärliga personer. De får inte bara applåder efter jobbet, de blir ofta hyllade på alla möjliga sätt. Vi har nog svårt ibland att se och uppskatta varandra, vi mera vanliga. Och det är synd, vi skulle må bra av att byta synfält ibland...
Tack för att du finns, Hasse Wester!
Usch va skruttigt, man blir både förbannad och lite ledsen. Man kan undra vart vi är på väg? Vilket samhälle vi skapat. Slit och slängmentalitet, inte bara vad gäller prylar utan även vår syn på människan. Jag tror att det är många som arbetat hårt hela livet som när pensionen kommer får det riktigt jobbigt och inte känner sig önskad eller behövd.
Och nu verkar alla helt plötsligt positiva till kärnkraft också!!!!! Tror baskeme hoppet börjar svikta för mänskligheten........
Jag tror att det där är individuellt och inte allmängiltigt. :) Jag är tacksam och uttrycker min tacksamhet... ofta. Det trots att jag är "från den här tiden". Jag kan inte förändra andra, men väl bidra med min tydligt visade uppskattning och kanske i och med det påverka min omgivning. Det är väl mer konstruktivt att fråga sig själv vad jag kan göra för min omgivning än att börja generalisera om vad andra gör eller inte gör?
Katarina: Det här inlägget kan lätt missuppfattas som att jag inte tror på hela mänskligheten...det var bara en reflektion men visst blir man lite fundersam över medmänskligheten.
Miranda: Tack själv...
billan: Nä...det får vi inte göra billan..inte tappa hoppet! Men visst hägrar den där stugan i skogen ibland...den som Gubben i stugan hade.
Anonyma Anna: Nu är inte den här undersökningen statistiskt säker...
Självklart är inte ALLA människor otacksamma och egocentriska...Margit och Anonyma Anna är ett bevis på det...men visst måste man väl reagera när alla dessa människor som alltid varit glada att se mig, bjudit både på kaffe och mat...inte ens kan pressa fram ett ynka tack efter alla år.
Det där känner jag igen. Jag har faktiskt funderat en hel del över det den senaste tiden. Det tas för givet att man ska ställa upp och hjälpa till. Sällan eller aldrig får man ett tack. Ställer man däremot inte upp däremot blir folk mer eller mindre sura.
Fast jag tror att man lite har skapat situationen själv, genom att faktiskt finnas till hands och hjälpa till hela tiden. Man blir ett inventarium... Bättre att göra som alla andra, "sköt dig själv och skit i andra". Du får mer tid över och du behöver inte bli ledsen över att folk inte tackar (eller betalar).
Men vilket samhälle vi skulle få då.....
Tråkigt, tråkigt. När man har anlitat någon att uföra en tjänst under flera år verkar det konstigt att man inte tackar för tiden som varit.
När det är dags att pensionera sig tror jag vi är olika och mycket hänger dessutom på hur stor arbetsplatsen är. Min arbetsplats var STOR. Det var i den mindre enheten man kände sig sedd och uppskattad. Jag avböjde därför en formell belöning för 30 års tjänst från den nya direktören som egentligen inte kände mig. Guldklockan lämnades över av min enhetschef i enrum enl min begäran. Andra tog emot sina klockor med stor glädje framför 350 personer.
Avtackningen inför pensionsavgången gjordes helt informellt på enhetens trivelsdag i en kollegas trädgård - igen enl begäran. Det kändes fint och familiärt. Men jag hade några dagar tidigare fått de finaste avtackningsord från min närmaste kollega, 30 år yngre. Mitt upp i jobbet, utbraste hon plotsligt "Kan inte du stanna tills du fyller 70 åtminstone?". Då blev jag så rörd. Det är orden och reaktionerna från de man har jobbat närmast som ändå är betydelsefulla. Inställningen till pensioneringen? Jag kände mig som en 11-åring med ett "evigt" sommarlov framför sig. Nästan 2 år senare känns det fortfarande så. Fattar inte hur jag hade tid med jobbet.
Du är nog mer uppskattad än du anar - inte minst bland din bloggpublik.
Trevlig helg
Ramona K
Men man måste väl få reflektera ibland! Och jag menade inte heller, med att säga att Margit var från en annan tid, att det är de yngres fel. Det är ju fel på min egen generation också i så fall.Man måste få blicka både bakåt och framåt - och fundera över hur vi behandlar varandra!
Helen J: Jo det är nog svårt det där att dra gränser så att man inte blir utnyttjad. Nu fick ju jag betalt för mina arbeten men ändå...
Ramona K: Förstår att din kollegas ord och trivseldagen i trädgården betydde mer än guldklockor och vad härligt att du trivs som pensionär. Om jag får vara frisk när jag en gång slutar jobba kommer jag väl att fara land och rike runt och snoka i trädgårdar, ta upp fisket igen kanske och lära mig fler fåglar...får väl åka ner till Claus i Skåne och lära mig ornitologa lite....
Katarina: Fortsätt att reflektera Katarina, det gillar jag...det kommer jag också att göra ....och fortsätt att ifrågasätta Anonyma Anna...det gillar jag också!
Jag håller med dig i dina funderingar...tycker att ett tack för den här tiden vore på sin plats.
Man kan undra varför det blir så här.
Som lärare kan jag i alla fall lära mina små att tacka och känna tacksamhet osv när de ska....sen gäller det att det håller i sig uppåt i åldrarna.
För övrigt tycker jag att det är ett klokt beslut av dig att vara rädd om dig.
De där känner jag igen, har funderat mycket på det. När baren slutar hos oss och man har kommit familjerna väldigt nära som det ofta känns efter sju år tycker jag att det är konstigt med de som bara försvinner utan en endaste liten gest av uppskattning. Det behöver inte vara en massa prylar eller så men något det betyder så oerhört mycket för oss som sliter och försöker få till det med ett enkelt litet tack.
Du kommer njuta av Friheten!
Trolda - =D
Det är klart att du ska reagera och reflektera om du känner dig hjälpt av det, min kommentar var mest ett konstaterande av hur jag ser på det (inte stenkastande på någon särskild generation). Menar mer att man inte kan avkräva tacksamhet om den inte finns... du får klappa dig själv på axeln helt enkelt!
Ditt uppmuntrande till dina andra bloggbesökare att ifrågasätta mina kommentarer gör dock att jag tackar för mig. Lycka och välgång, Hasse!
Om man ska fortsätta "analysen" av människans bristande förmåga att uttrycka tacksamhet och att ta avsked, så verkar det ibland som det är nåt vi mänskor har lite svårt för. Om någon inte visar att de tycker det är tråkigt att man slutar så är det nog en oförmåga att visa tacksamhet snarare än att man inte betytt nåt. Det är ju lätt att tro att man varit obetydlig, men samtidigt vet man ju faktiskt inte varför de inte visar tacksamhet. Jag håller med och tycker också det borde vara självklart att tacka för den tid som varit, men människan har ibland svårt att ta adjö på ett bra sätt, även om det är en sån "oladdad" situation som att ens trädbeskare slutat. Och det känns ju nonchalant att bli bemött så. I andra situationer är det ju desto viktigare med bra avsked och avslut, särskilt situationer som varit känslomässigt engagerande under en lång rad av år. Men betydelsen förminskas ofta, för jag tror vi mänskor ofta har svårt för avsked.
Londongirl:Vilket oerhört viktigt och ansvarsfyllt jobb ni lärare har!
Kersti: Förstår känslan.
Trolda: Hoppas på det.
Anonyma Anna: Det är enklare med Dagens växt-inlägg märker jag. Borde lägga band på mina funderingar.
Inger: Håller med om att avsked inte är lätt men att få ur sig ett tack som vanligt hyfs borde inte vara så svårt tycker man. Ha en fortsatt fin helg Inger!
Är inte heller van att få tack:(
Är däremot van att folk ber mig att jobba gratis i deras trädgårdar (vilket jag bara gör för den äldre delen av släkten). Som säsongsarbetare får man jobba häcken av sig (bokstavligen) och vara rädd för att man trampar nån på tårna och så ska man veta om den stora gradskillnaden mellan fast anställd o säsongare.
Men när jag lämnar då vet jag att jag lämnar ett stort hål efter mig också! Det ska du också veta att du gör:) Jag samlar på stora hål o riktigt gottar mig åt dem, hi hi. Och du förresten, ett stort hjärtligt tack till din intressanta o flitigt uppdaterade blogg, Slottis! Yo
Jobbar själv i ett yrke där devisen "säger vi inget så är det bra" gäller( sagt av en chef för ca 5år sedan ), slutar jag är jag utbytt nästa dag, yrkestolthet är inget för moderna företag, rätt tungt! Hu bara depp! Måste pigga upp dig med att berätta att min nyligen pensionerade svärmor var på besök, hon kuttrade lyckligt att "tänk att det fanns så mycket att göra" Jobbet det saknade hon inte ett dugg :o)
