Det som mest intresserar mig när jag ser på TV är dokumentärfilmer. Helst filmer ur vanliga människors vardag men även dokumentärer om natur och kultur. Jag har kommit fram till att svenska dokumentärer är mycket äkta och bra. Det är väl det som är meningen med dokumentärfilmer...att de ska kännas äkta och nära!

I somras gick en fantastisk serie från BBC som hette Europa en naturhistoria och som jag sparade ner för att se nu när det börjar gå mot höst. Ikväll har jag sett det första avsnittet och det är fantastiskt filmat med filmsekvenser som får en att svimma. Det finns dock ett problem med dessa fantastiska BBC produktioner. Varför har man anlitat Marlboro-mannen som speaker? Varför ska det alltid vara dessa hesa amerikanska dramatiska rösterna som ska leda oss genom de annars så bra produktionerna? Jag är helt säker på att Marlboro-mannen inte är det minsta intresserad av det han förmedlar.

BBC och även de amerikanska filmmakarna har en del att lära av våra lugna äkta dokumentärer. I de utländska dokumentärerna ligger också en dramatisk musik hela tiden i bakgrunden som nästan tar över det som egentligen ska berättas. I en svensk naturfilm kan man höra naturens minsta ljud och riktigt känna stämningen. I en engelsk eller amerikansk produktion har Marlboro-mannen och en hel orkester lika stor del som själva berättelsen.Just nu har jag en serie på om konstens kraft på kunskapskanalen. Jag tröttnade efter tio minuter på grund av att själva berättande om Michelangelo kommer i andra hand.
I stället kan jag rekommendera den nya dokumentären om Kungsträdgården här i Stockholm av Anders Wahlgren. Han har filmat under ett år i vår mest centrala park. Den sänds på måndag kl. 22.30 på SVT 1.

Anders Wahlgren har tidigare gjort de tre dokumentärerna om Stockholm där han berättar om hur stora delar av city revs under 60-talet för att de stora betonggaragen och bankpalatsen skulle få plats.

Staden i mitt hjärta
Stadens själ
En kluven stad