Trot eller ej men i morse såg jag samma anka (and) i molnen som i förra veckan...den hade bara rest lite på huvudet. Tyvärr så körde jag på motorvägen så jag kunde inte stanna och fotografera...men det var nära att jag gjorde det. Märkligt....vad vill den visa mig?


Aroma

Mina egna bilder är tagna som av den amatör jag är och visar platt och enkelt hur det ser ut på olika platser.....men jag bestämmer ju såklart vinklar och väljer de vackraste vyerna....så helt äkta blir det ju inte. Man kanske ska ta lite fula vyer också....orkar någon se det? Som sist då jag besökte Steninge slott som var mycket vackert...men gångarna och alla grusytor var av olika material och det såg mycket slarvigt ut...kanske att jag skulle närfotograferat det?
Ja ja....hoppas att det här inte ser ut som någon kritik mot Flitiga myran som jag besöker varje dag och kommer så göra även i framtiden.

Regnet är välbehövligt och trädgårdsmästaren har regnkläder så det är bara att gilla läget som Tomas Ledin säger (det är första och sista gången jag citerar den mannen). Jag har dock inte kunnat jobbat så mycket i planteringarna utan har gjort kanterna mellan gräs och grusgångar snygga med hjälp av snöre och spade. Ibland har det regnat så att det gått vågor i parken.

Hade en planeringsrunda med chefen där vi pratade om nästa års sommarblommor. När vi tittade på de fina jätteverbenorna som fjärilarna stortrivs i såg vi den berömda svärmaren som folk har trott varit en kolibri. Det har stått i tidningarna och några av våra gäster har sagt att de sett kolibrin i parken. Men som sagt det är en fjäril eller svärmare som beter sig på samma sätt och vissa är upp till fem centimeter stora och de har en lång sugsnabel som de suger nektar med. Den vi såg var ungefär 3-4 cm.
På den fina bloggen Sinnesro kan man läsa om svärmare som ser ut som kolibri.

Ett annat projekt som jag jobbar med nu är att byta ut en del perenner som blommar i ´´fel´´ tid. Det är ju inte så nödvändigt att det blommar mycket under juli månad då verksamheten här ligger nere för semester så nu tog jag bort en hel del av rosenmalvan och har just köpt rosenflockel i stället och gör plats för strålrudbeckia och ligularia. Köksträdgårdslandet har jag bara sneglat in i och ska ta hand om det en dag innan helgen. Först och främst gäller det att få övriga parken fin.

Så var det dags att börja jobba efter två veckors semester. Jag väcks 4.45 och efter en snabb frukost tar jag bilen och beger mig de sju milen till slottsparken. Nu i slutet av augusti går solen upp ca. 5.20 och på min resa den här morgonen ser jag solen gå upp i backspegeln och samtidigt har jag ett kraftigt åskväder framför mig med blixtrar som lyser bland de mörka molnen.
Efter gräsklippningen börjar jag se mig omkring i slottsparken för att se vad som hänt under de två veckor som jag varit borta. Det börjar regna kraftigt och åskan går, jag hinner fotografera änglatrupeterna innen jag måste skydda kameran.

Jag har kommit på att det enda rengöringsmedlet man behöver i ett hem är diskmedlet YES. Förutom som diskmedel kan man använda det till att putsa fönster med, det är helt perfekt att göra rent hela badrummet med, badkaret blir så skinande rent att man bländas....har planer på att prova det som skurmedel till golven också....och kanske även till att borsta tänderna med.....och som hårschampo.

25 km söder om Kalmar ligger Kolbodagården. På denna vackra plats vid havet övernattade jag  på min väg ner mot Österlen. För 235 kr fick jag ett dubbelrum med havsutsikt, dusch och toalett på rummet. Jag tyckte verkligen om det här stället och just nu var det lite folk här och mycket lugnt. Gässen utanför höll mig vaken på efternatten men det gjorde inte så mycket. På morgonen satt jag ensam och åt frukost vid uteserveringen och såg ut över havet. Skulle ha kunnat stanna här några dagar om inte Österlen drog så oerhört.

Eftersom jag varit på vägarna och kört 175 mil förra veckan så började jag fundera vart alla gamla vägkrogar, tavernor, vägcaféer mm. tagit vägen. Man kan åka mil efter mil utan att hitta något. Visst finns det några ställen kvar men de är sällsynta och säkert utrotningshotade. Nej, ska man fika eller äta efter vägen nu så är det McDonalds eller bensinmackar som gäller. Stående inne i en stressig bensinmacksbutik med en korv i varje hand och ketchup som rinner efter händerna...i den sterila och hemska miljö ska man alltså vila ut efter att ha kört långt och man behöver vila en stund. I stället borde man kunna sitta i någon trädgård med god mat eller gott kaffe, men våra nya ´´säkra´´ vägar har varken trädgårdar eller bebyggelse där de går fram. Så det är väl bara att fortsätta att köra av vid de nya rastplatserna där MacDonals, Statoil, Jysk, IKEA eller någon annan jätte placerat sig....då kan vi kanske hinna med att shoppa lite också.
Jag tycker att det är en mycket tråkig utveckling och hoppas att en trend snart kommer då caféer och vägkrogar återkommer efter våra vägar och där innehavarna är intresserade av att gästerna ska må bra. Men vem kan konkurrera med MacDonalds och Statoil?

Så var man hemma igen efter en lång resa idag på ungefär 65 mil. Det regnade och åskade när jag lämnade Österlen och när jag körde ut ur Österlens port, dvs. Brösarps backar så var jag helt säker på att jag snart återvänder hit igen.

I Gränna tog jag båten över till Visingsö där jag såg örtagården och åkte buss runt ön. Det var ett par till på bussen och efter halva resan var jag ensam som ville se ön från bussfönstret. Det kanske inte var så konstigt att så få ville se ön. Jag är grymt besviken på Visingsö. Varje gång jag åkt E4:an så har jag blickat ut över Visingsö som ser så vacker ut där mitt i Vättern. Nu behöver jag inte fundera mer. Tycker att landskapet liknar rysk eller polsk landsbygd...eller som jag föreställer hur de ser ut. Tyckte däremot att den lilla campingen vid Erstad på norra ön låg väldigt fint till och området är ett naturreservat. Det var tur att jag sa ifrån mig rummet på vandrarhemmet som låg mitt på ön...skulle ha blivit helt galen där ute i mörkret....inget hav...inga hamnkrogar!
Trädgårdsspaning på örtagården kommer senare.

Har ett gäng trädgårdsspaningar som ska ska putsas lite och jag kommer att lägga ut dem efter hand.

Norrvikens trädgårdar vann tävlingen om att bli Sveriges vackraste park, helt rätt tycker jag. Det är nog tio år sedan jag var där men minns att den är mycket vacker. Se Flitiga Myrans inlägg här.

Idag är det sista dagen för mig här på Österlen, i morgon åker jag nog direkt hem om jag inte hittar något fint ställe att mellanlanda på. Det har varit mycket sköna dagar här i det vackra landskapet och jag har både vilat och farit runt och sett vackra platser. Sandhammaren som måste vara Sveriges största sandstrand besökte jag en dag?eller en halv dag. Det är oerhört fin sand så långt man ser och det blir aldrig så packat med folk. Nu har jag sällan ro att ligga på en strand så länge men det var skönt att vara där och läsa och ta ett dopp, det var ju nära 30 grader i början av veckan.

Åbergs trädgård utanför Ystad

Jag bor i Brantevik men har nästan inte sett någonting av den här vackra byn så idag ska jag vandra runt i här och fotografera och besöka sjöfartsmuseet. Vandrarhemmet här heter Råkull och har fina moderna rum och läget är bra ovanför hamnen. Har dock insett att jag inte är någon campare eller vandrarhemsmänniska. Nästa gång ska jag hyra ett privat rum eller bo på hotell. Det är ett evigt springande utanför min dörr och köket ligger just utanför. Där tillbringar några av gästerna större delen av sin semester verkar det som. Där lagas det mat och jag tror att de bakar också. Själv använder jag inte köket alls utan sover endast i rummet för att sedan vara borta från vandrarhemmet hela dagarna. Nej?det är för mycket ljud för mig.

De senaste dagarna har det regnar och det regnar även nu när jag sitter i mitt rum och skriver det här och regnet behövs verkligen här, de flesta gräsytor är helt gula av torkan. Nu ska jag åka in till Simrishamn och låna uppkopplingen igen så att jag kan lägga ut det här. Startar färden uppåt tidigt i morgon bitti

Lånar en uppkoppling en stund. När jag körde igenom Brösarps backar så kände jag direkt att nu kommer jag tillbaka till en plats som jag älskar. Det böljande landskapet och havet inpå hela tiden. Mitt rum i Brantevik skulle jag få klockan 17 så jag svängde ner till det magiskt vackra Haväng. Den här platsen är bland det vackraste jag vet, de stora markerna ner mot havet där gräs och fin sand blandas, stenåldersgravarna och ån som rinner ut i havet kantad med lummig grönska. Vågorna var stora och ljudet av bränningarna mot land dränkte allt annat ljud.
Har ätit en middag i Simrishamn nu och getingarna är många i år....fler än på 40 år sa någon...
Har hunnit med några spaningar på vägen ner men vet inte när jag kan lägga ut dem.
Det är i alla fall underbart att vara ledig i det här landskapet. I morgon ska jag nog besöka en slottspark i närheten.

Ett kraftigt regn hindrar mig från att fortsätta med finisharbetet i parken. Inte bra men jag tar en tidig lunch och hoppas att regnet upphör. Har just tagit bort inhägnaden av mina Bonicarosor. Under det att verksamheten ligger nere i juli så stänger jag in rosorna för att hindra angreppen från skogens vilda djur. Passar på att avslöja hur jag blev blåst på försommaren:

Historien om uppdrivningen av Verbena del 2
Ok...jag hämtar mod och ska nu avslöja något som ingen annan trädgårdsmästare i världen skulle avslöja. Men jag bjuder på det och skyller på min tankspriddhet och förmåga att inte se verkligheten. Så här var det.... Att driva upp verbena är lite knepigt och man lyckas inte alltid men jag tycker så mycket om den höga jätteverbenan där blommorna liksom svävar över allt annan i en plantering och den besöks flitigt av fjärilar, jag tycker om växter som besökts av fjärilar. Jag började som vanlig att bredså fröna, vattnade innan och sedan in med dem i kylen där de ska stå i ungefär en vecka.

Sedan blev jag sjuk och var borta ett tag. När jag kom tillbaka så kom jag på att jag glömt verbenasådden i kylen och hämtade genast ut dem. Jag ställde dem under vår växtbelysning och vattnade försiktigt. Hade ingen som helst tro på att det skulle bli några verbenor i år....de hade stått i kylen i tio dagar och jorden verkade torr. Men går det så går det. Två dagar efter så tittade jag till sådden och blev mycket överraskad då hela sålådorna (två små backar) var fyllda med små plantor som grott. Nu tänkte jag direkt att jag kommit på något nytt...om man har sådden längre än en vecka i kylen så blir det ordentlig fart på grodden. Att identifiera en växt genom att se primärbladen är inte lätt utan man vill se växtens färdiga blad innan man kan bedömma art. Plantorna växte fort och eftersom jag var ganska sent ute så skolade jag om dem tidigt. Det tar ganska lång tid att skola om ungefär 50-60 plantor och de omskolade plantorna tar jag bort till en plats där de ska växa till sig fort i ett fönster i en lada.

Men en dag så blir jag fundersam....säg att plantorna är ca. 5 cm höga.
Eftersom jag sått både jätteverbena och violverbena så blev jag misstänksam att de såg så lika ut. Förstod inte heller varför bladen blev så märkliga. Jag gnuggade bladen och kände då att det här var inte verbena....det var....ja, håll i er....det var ruccola. Det var ruccolasallad som jag hade skolat om och behandlat som bebisar. Det visade sig vara tre av mina närmaste vänner på slottet som hade bytt ut sådden när jag var sjuk.

Den riktiga sådden hade min chef tagit hem för fortsatt uppdrivning och de har utvecklat sig mycket bra. Nu finns plantorna ute i parken och är underbart vackra. Vad säger man.....skulle jag bli förbannad, sårad eller vad? Nu är inte jag någon känslig person för sådant här utan driver ganska bra med både mig själv och andra så jag bjuder på det här. Det har blivit många skratt efter det här.
Jag planterade ruccolaplantorna i trädgårdslandet och skyltade med verbena, de växte sig stora på kort tid och vi hade tidig ruccola.
Jag tror att jag blev så lycklig att plantorna tog sig så fint att jag blev förblindad av utseendet på dem.....tror att jag skrev i bloggen att sådden blev så bra. Jag har länge funderat på en hämnd men det känns som om hela den här historien faller då. Det får bli en annan gång.

Ni som nu har tappat tron på slottsträdgårdsmästaren, er får jag tacka för den tid ni besökt mig.

Jätteverbena. Tyvärr vet jag inte vad dagliljan heter.

Det finns en historia om uppdrivningen av jätteverbenan och violverbenan i år.... det handlar om att trädgårdsmästaren åkte på tidernas blåsning och jag tappade nästan all min heder och undrade om jag skulle börja köra taxi stället. Men roligt var det....
Det blir en cliffhanger.....måste samla kraft innan jag kan berätta historien. Fortsättning följer inom kort.