Ceanothus x deliliantus - Lövfällande

Ceanothus dentatus och C. impressus - Städesgröna

Det finns flera arter och många sorter av säckbuske och alla härstammar från Kalifornien där alla är städsegröna. I Europa däremot så delas säckbusken upp i två grupper. De städsegröna som har små tättsittande blad och som är känsligare och kräver en mer skyddad plats, de blommar i maj-juli beroende på sort, men de blommar ofta en gång till på hösten. De lövfällande buskarna har större blad och blommar från juli-oktober. I t.ex. England kan man alltså ha blommande säckbuskar i sin trädgård under hela växtsäsongen.

Det vore intressant att höra från er i Sverige som har eller har haft någon säckbuske.

Källa: Trädgårdens buskar av Peter Seabrook (1974)

Prästkragar växer på lite torrare ängar, i hagar, efter vägar och på gräsmarker. Den är en flerårig ört som snabbt bildar stora bestånd då den sprider sig både med underjordiska utlöpare och med frö - det sägs att varje blomma utvecklar ca 2000 frön.
Men jag vet inte om den någonstans blir ett problem, vem vill inte ha prästkragar i sin trädgård? Tänk en sommaräng med prästkragar, blåklint mm och vem har inte plockat kronbladen av blomman för att se om den man tänker på ´´älskar eller älskar inte´´.

I min stora perennslänt i Engsholms slottspark får den blomma så mycket den vill bland pioner och nävor eftersom jag älskar den här blomman. Der har tyvärr under senare tid minskat i antal eftersom mycket av kulturmarken växer igen eller planteras med barrträd.
Prästkragen växer vild i hela landet men är ovanlig i fjälltrakterna, den växer för övrigt även vild i hela Europa.

Den blommar i juni och juli och den blir upp till 70 cm hög och är Skånes landskapsblomma.

Jag undrar varför vi inte har backsippor i slottsparken? De är ju helt ljuvliga med sina stora violetta blommor och håriga stjälkar. Den tuvväxande skönheten växer vild på torra hed- sand och moränmarker och man får försöka efterlikna den miljön så gott det går om man vill ha den i sin trädgård - och det vill man ju! Den finns vild från Skåne och upp till Värmland och Uppland.

Den blir ca 20-25 cm hög och blommar i april-maj.

Förr i tiden användes backsippan mot förlamning, melankoli och blindhet. Idag används den i vissa fall mot kärlkramp, åderbråck, njurbesvär och nervösa besvär.

Hela växten är giftig och har en besk smak som gör att den klarar sig bra på betesmarker då djuren skyr den.

Tyvärr så är backsippan på tillbakagång i Sverige och i hela Europa och är därför fridlyst.

Fröerna (frukterna) sprids en kort väg med vinden och grobarheten är dålig. På länsstyrelsens hemsida läser jag att växten ´´kräver störning i markskiktet för att fröna skall kunna gro. Denna störning kan orsakas av att marken bränns eller blottläggs´´.

Rosa gallica ´Officinalis´ och Rosa gallica ´Vercicolor´ tillsammans i Uppsala botaniska trädgård.

Rosa gallica ´Vercicolor´eller Rosa mundi som den också kallas är en mycket gammal sort som beskrivs år 1581 som en mutant av Rosa gallica ´Officinalis´. Ibland kallas den även för polkagrisros av förklarliga skäl och Grännaborna använder den flitigt i sina trädgårdar sägs det. När jag började arbeta i slottsparken vid Engsholms slott 1998 så fanns där tre stycken av den här vackra rosen i en plantering, men under vintern åt sorkarna upp alla rötter på rosorna och sedan dess har vi inte haft dem i parken.
Den blommar i juni-juli månad och förutom de strimmiga blommorna är den identisk med rosa gallica ´Officinalis´, den är alltså en mutation från denna apotekarros.

Den blir något över en meter hög och lika bred och de doftande blommorna är karminröda med strimmor av rosa och vitt. Den klarar sig upp till zon 7.

I boken Rosor - en bok av rosvänner för rosvänner av Gudrun Manell föreslår hon en spännande samplantering med ´Officinalis´ då de blommar samtidigt - nämligen att plantera en häck med varannan ´Officinalis´, varannan Rosa mundi.

Beskär den som vilken annan buskros som helst, alltså gallra bort äldre grenar för att den inte ska få ett risigt utseende och för att hela tiden föryngra växten med nya grenar.

Rosen finns i många rosenträdgårdar och mina bilder är från Uppsala botaniska och från Antroposofernas rosenträdgård i Järna.

Alnarpsparken

Nu tänker jag slå ett slag för prydnadsaplar. På något vis känns det som om dessa prydnadsträd inte riktigt får vara med i det fina trädgårdsrummet, att de inte är riktigt erkända av trädgårdsproffsen. Därför kändes det fint när Ulf Nordfjell använde formklippta Malus ´Evereste´ till sin utställning på Chelsea Flower Show 2007.

Prydnadsaplar har många fördelar. Dels blommar de fantastiskt vackert och dels är det ett prydnadsträd som inte blir så stort, vilket ofta efterfrågas. Lika ofta väljer man i stället något oemotståndligt japanskt körsbärsträd. Jag tycker mycket om prydnandskörsbärsträd men en blommande prydnadsapel kan vara minst lika vacker.

Jag vet flera som säger att prydnadsaplarnas blomningstid är så kort och att frukten inte går att använda och att det blir skräpigt när den faller till marken. Men alla träd har ju en relativt kort blomperiod och prydnadsaplar blommar ju faktiskt längre än de japanska körsbärsträden som har en mycket kort blomperiod liksom de allra flesta prydnadsträd.
Man använder självklart de här träden för den vackra blomningens skull men vissa sorter av prydnadsapel har frukter som man kan göra marmelad och gelé av. Bäst till gelé är sorterna ´John Downie´ och ´Hopa´. Vill man inte plocka in frukten i köket så är de vackra på träden när bladen fallit av på hösten.

Även om jag inte är så förtjust i formklippta träd så kan man med prydnadsaplar få en riklig blomning om man formklipper dem. Trädkronan blir då tätare och på så vis bildas mängder av blommor. Men jag tycker nog att ett vilt växande träd blommar tillräckligt.

Många aplar härstammar från Kina och Japan men även i Nordamerika finns arter som används till prydnadsträd. Malus floribunda - Rosenapeln härstammar troligen från Japan och experter är inte säkra på om det är en ren art eller en hybrid. Rosenapeln kan bli upp till 6 meter hög. De flesta malusträd trivs bra i vanlig trädgårdsjord på en solig plats.
Prydnadsaplar kan ibland drabbas av äppelskorv som kan få bladen att vissna. Man bör titta efter sorter som är resistenta mot skorv.

Jag gillar prydnadsaplar och jag ska diskutera med min VD om vi inte kan plantera några i slottsparken.

Bild från Dagens Nyheter i december 2010

Catalpa bignonioides, Catalpa speciosa och Catalpa x erubescens

Trumpetträd kallas det här vackra trädet på svenska men jag har aldrig hört någon använda det namnet, man säger väl vanligtvis Katalpa helt enkelt. Trädet växer vilt i sydöstra Nordamerika där det ibland kallas Indian been tree, på grund av frukterna. De två Nordamerikanska arterna av katalpor är söderns C. bignonioides och C. speciosa i norr. Trädet är ganska snabbväxande men blir inte speciellt gammalt, sällan över 100 år. Det äldsta trädet som man vet är ett 140-årigt exemplar i Rochester Kent i England.

I Sverige är Katalpan härdig i zon 1 och bör väl egentligen endast användas i Skåne och på Gotland, men vi har ju även några här i Stockholm. Trädet är mycket frostkänsligt i ungdomen.

Katalpan kan bli ca 15 meter högt här i Sverige och i Lunds botaniska trädgård finns ett mycket stort och vackert exemplar av Catalpa bignonioides som planterades när trädgården anlades på 1860-talet. De två översta bilderna är tagna just i Lunds botaniska den 10 augusti 2011.

Katalpans hjärtformade blad kan bli upp till 25 cm långa. På grund av de stora bladen ger katalpan ett bra skydd för fåglar. Det här är det ett av de absolut sista trädet att lövas då det först en bit in i juni utvecklar sina blad och blommar sedan i juli-augusti.

Ett katalpaträd är perfekt att ha inne på en mindre gård som ett litet vårdträd. När jag jobbade på Södermalm en gång i tiden så fanns ett katalpaträd inne på en gård omsluten av hus på Sankt Paulsgatan 5.

Den här Catalpa bignonioides står på Karlaplan/Östermalmsgatan i Stockholm och jag ska försöka komma ihåg att fota trädet i sommar då det blommar. Bilden tagen 11 februari 2012 och jag vet...det blev en stor scrollbild!

Bilden är tagen 3 april 2010 i Bergianska trädgården i Stockholm. De här bönlika brukterna kan bli 40 cm långa.

De riddarsporrar som vi använder i trädgårdarna är oftast hybrider och brukar delas upp i två grupper, praktriddarsporrar och trädgårdsriddarsporre.

Det är oerhört rörigt bland arter, grupper och hybrider bland riddarsporrarna och de källor jag använder är inte alls överrens om hur grupperna ska indelas. Jag har försökt att reda ut det hela, men hittar hela tiden någon som har en annan åsikt.

Ibland kallas Elatum-hybriderna för praktriddarsporre och ibland för trädgårdsriddarsporre. Delphinium elatum är i varje fall en ren art som är vildväxande i Europa, Kaukasus, Sibirien och i Kina. Däremot så kallas hybriderna i Elatum-gruppen för trädgårdsriddarsporre (Hanssons perennebok) medan Lennart Larsson i Natur & Trädgård kallar dem för praktriddarsporre. Jag blir helt yr i huvudet av det här!

Det kan vara en av anledningarna till att jag inte riktigt gillar riddarsporrar. De är inte ärliga på något sätt, falska helt enkelt och jag kan nog tycka att de är aningen för pråliga för mig också. Visst kan de vara mycket vackra, som de på bilderna som finns hos Antroposoferna i Järna. Kanske Lars Forslin kan reda ut allt det här?

Det finns ett sällskap i USA som kallar sig för The Delphinium Society och jag vågar inte ens tänka på vad det kan vara för människor som finns med i det sällskapet.

• Belladonna-hybrider - 60-150 cm - Praktriddarsporre, är en korsning mellan D. grandiflorum och D. elatum. De har små enkla blommor och är stadiga i sitt växtsätt. De blommar i juli-augusti och kan blomma om senare. Här sorter som den klarblå Völkerfieden, Atlantis, Bellamosum, Casa Blanka, Cliveden Beuty, Oriental Blue och Piccolo.
• Elatum-hybrider - Trädgårdsriddarsporre (D. elatum), 120-200 cm -  här finns de högsta riddarsporrarna. Blommar i juli-augusti och har lätt för att blomma om på hösten. Sorter som Blue Fountain, Coral Sunset, Fanfare, Perlmutterbaum, Sarita, Sandpiper, Sungleam och F.W. Smith.
• Pacific-Giant-hybrider - 100-150cm -  härstammar från USA och är hyfsat motståndskraftiga mot mjöldagg men är kortlivade och används ibland endast som annueller. Inom den här gruppen sorter som Astolat, Black Knight, Blue Bird, Blue Jay, King Arthur, Percival, Summer Skies och Galahad.

En nackdel med riddarsporrar är att de ofta drabbas av mjöldagg men det finns sorter som är mindre mottagliga. Eftersom de är nära släkt med stormhattar så är de också gifitga.

Det kommer fler bilder på olika sorter i sommar.

Perenner av Björn och Marie Hansson

Perenner i din trädgård av Lena Månsson

Lennart Larssons artikel som publicerades i Natur & Trädgård nr.1 2005

Syringa x chinensis - Parksyren
Syringa x persica - Persisk syren
Syringa x prestoniae - Prestonsyren
Syringa josikea - Ungersk syren
Syringa reflexa - Hängsyren
Syringa reticulata - Japansk ligustersyren
Syringa tigerstedtii - Nejliksyren
Syringa tomentella - Luddsyren
Syringa velutina

Syringa wolfii - Koreansk syren
Syringa vulgaris - Syren

Prunus ´Accolade´ - Knap Hills körsbär
Prunus avium - Fågelbärsträd
Prunus avium ´Plena´ - Dubbeblommigt fågelbärsträd
Prunus cericifera - Körsbärsplommon

Prunus domestica ssp. insitita - Krikon
Prunus maackii - Näverhägg
Prunus padus - Hägg
Prunus sargentii - Bergskörsbär
Prunus serrulata ´Kanzan´

Prunus spinosa - Slån
Prunus x yedoensis - Tokyokörsbär

Rönnsumaken härstammar från Nordöstra, östra och centrala Nordamerika. Det finns 200 arter av släktet Rhus och de flesta odlas för bladens vackra höstfärg. Rönnsumaken blir 2-3 meter hög och trivs bäst i näringsrik jord på en solig plats. Den här växten med det något udda utseendet är härdig upp till zon 3. Den passar bra till en mindre trädgård, en innergård eller till en radhusträdgård. Man kan säga att det är ett litet flerstammigt träd eller en större buske.

Blommorna är upprätta klasar och fruktställningarna blir på hösten bruna och sitter kvar under vintern. Bladen som blir upp till 50 cm långa har en mycket vacker höstfärg.

Man får passa alla rotskott som rönnsumaken skickar upp runt omkring sig, om man inte vill ha ett snår. Det går utmärkt att ta nya plantor av dessa rotskott. Växten är giftig.
Alla bilder är tagna den 11 november i Bergianska trädgården i Stockholm.

Sorten ´Dissecta´ har flikigare blad än den rena arten.

Den tusenåriga eken i Norra Kvill i Småland har en omkrets på 14 meter.

Från Wikipedia

Ek i kultur och historia [redigera]

Eken är kanske ett av de mest karaktärsfulla träden, och det som mest tillbetts som heligt under religiösa former i Europa. Namnet på de keltiska läromästarna, druiderna, kommer från det grekiska ordet för ek,Dryas, eftersom det påstods att keltiska druider alltid hade med sig ekblad vid offer och dylikt.

Även inom den germanska språksfären måste eken spelat en stor roll, eftersom de flesta germanska språk delar ord för trädet och även ord som ligger nära; sålunda är exempelvis det svenska ekollonursprungligen detsamma som det engelska acorn (som alltså inte har något att göra med corn).

Under flera hundra år tillhörde alla ekar i Sverige kronan som skogsregale, eftersom virket användes till skeppsbyggnad, mest till krigsfartyg för den svenska flottan. Även Gustav Vasa beordrade plantering av ekar för framtida behov för skeppsbyggnad. Det var belagt med stränga straff för gemene man att hugga ner eller skada ekar; även plantor hade samma skydd. Det åtgick cirka 2 000 ekar för att bygga ett större skepp, och tillräcklig tillgång och närhet till skeppsvarven blev tidigt ett uppmärksammat problem.

Enligt kungligt plakat den fjärde augusti 1608 var straffet vid olovlig avverkning första gången 40 daler, andra gången 80 daler och vid tredje gången förlust av livet^[3]. Detta är ett av skälen till att så många ekar som är flera hundra år har fått stå orörda i Sverige. Så sent som 1832 påbörjades en plantage av ekar på Visingsö, med samma ändamål att säkra virkestillgången till framtida krigsfartyg. På Visingsö planterades inom tio år totalt c:a 300 000 ekar^[4], varav en stor del av beståndet finns kvar än idag. Efterfrågan på de stora mängder virke för skeppsbyggnad upphörde nämligen efter hand när skeppsvarven började använda järn och senare stål till fartygen fram mot slutet av 1800-talet. Ekplantagen, som idag upptar en areal på cirka 360 ha, förvaltas av Statens fastighetsverk.

Eklöv har stundom använts som hedersmärke, med hänvisning till ekens ovan nämnda bakgrund som "heligt träd". Till exempel är det vanligt att generalpersoner inom olika försvarsmakter utsmyckas med eklöv. Svenska generaler, oavsett generalsgrad, bär fyra eklöv på fältjackans högra kragspegel.

Eken är en symbol för Föreningssparbanken (nuvarande Swedbank), och det latinska namnet Quercus robur har gett namn åt Swedbanks fondsystem Robur.

Eken är Blekinges landskapsträd.

________________________________________________________________________________________________________________

Kvilleeken lever vidare med lite hjälp av de som förstår värdet av riktigt gamla träd.


Kända ekar i Sverige:

• Kvilleeken eller Rumskullaeken som den också kallas.
• Ekebyhovseken på Ekerö utanför Stockholm (ska fotas under nästa år). Sveriges största lövträd.
• Ålemseken i Mönsterås, Småland. Sveriges tredje grövsta ek.
• Lagnebrunnaeken i Boxholm, Östergötland. Uppskattad ålder 900 år och en omkrets på 9 meter.
• Eken vid Bosjökloster i Höör, Skåne som lära vara närmare tusen år gammal. Står i slottsparken. (Vill besöka under nästa år)
• Prins Eugens ek vid Waldemarsudde i Stockholm.
• Trogaredseken i Ulricehamn, Västergötland med en omkrets av 8,5 meter.
• Läcköeken i Västergötland, troligen 600 år gammal med en omkrets av 927 cm.
• Birger Jarls ek på Kungsholmen i Stockholm (ska fotas nästa år). Jämngammal med Stockholms stad, ca 800 år.
• Eken vid Karl XI:s fiskartorp vid Norra Djurgården i Stockholm, populärt kallad "Eken i väggen". Eken som nu är omkring 320 år har växt in mot väggen på torpet och hotar flytta hela huset även om det kommer ta tid. (ska fotas nästa sommar)

Hämtat från DN:s artikel 4 dec 2011.

Den här gamla eken vid Biskopsudden på Djurgården finns inte mer. Bilden från 2007.

Den här vackra eken finns på Eldgarnsö utanför Stockholm.


Källor:
Porträtt av ett träd - Bengt Edlund
Träd och buskar - Ingmar Holmåsen
DN-artikel av Karin Bojs 4 dec. 2011
Wikipedia
Träd i Stockholm

Trillium grandiflorum växer vild främst i östra Nordamerika, ofta i lönn- eller bokskogar och anses som en lättodlad perenn i trädgårdar och som blommar i maj-juni med rent vita blommor. Mina bilder tog jag i Bergianska trädgården i Stockholm den 12 maj 2011.

Trilliumsläktet har ca 50 olika arter och de utmärker sig med att ha endast tre blad som nästan helt saknar bladskaft i stjälkens ände och med en enda blomma som inte har någon direkt doft. Blommorna är stora i jämförelse med andra trilliumarter och blommorna kan bli 7 cm stora. De har en knölliknande och tjock jordstam.

Stort treblad bildar med tiden täta bestånd och blir ca 30 cm höga.

De trivs bäst i väldränerad och svagt kemiskt sur jord. Trillium grandiflorum har en långsam tillväxt så om man börjar med små plantor så krävs det tålamod innan man får ett så tätt bestånd som på bilderna här. Men tålamod måste ju varje trädgårdsmänniska ändå ha om man ska trivas i sin trädgård. Stressa kan vi göra när vi lämnar trädgården.

Stort treblad har fått tre stjärnor av Zetas trädgård och en planta kostar där 149 kr.

• Sorten ´Aurora´ har blommor som går mer mot rosarött och klarar sig till zon 3.
• ´Diana´doftar starkt.

Den här spännande och vackra växten härstammar från skogarna i Nordamerika men även från Himalaya till Kina och Taiwan. Fotblad har en krypande jordstam och trivs i lite fuktig jord i halvskugga.

Bladen är oftast fläckiga och blommorna är vita, rosa eller röda.

De fotblad som finns på bilderna här växer i Bergianska trädgården i Stockholm och jag tycker att blommorna är vackra, men det är egentligen de stora plommonliknande och äggstora frukterna som blir tomatröda - som är mest spännande med den här växten. Jag tog senare bilder på frukterna också men de har av någon anledning försvunnit från min dator. Jag lovar att ta nya bilder av frukterna under nästa år. Här finns annars några bilder av frukterna.

Namnet har växten fått av att de fingrade bladen liknar en fågelfot. Hela växten är giftig.

En annan art Podophyllum hexandrum (synonym: P. emodii) växer främst i Himalayas bergstrakter. Podofyllin framställt från denna art innehåller upp till 40% podofyllotoxin och inga peltatiner. Det är därför mindre laxerande än podofyllin från P. peltatum. P. hexandrumanvänds idag för renframställning av podofyllotoxin för läkemedelstillverkning.
Modern forskning har visat att podofyllotoxin inte bara har effekt mot cancer utan är även användbar mot genitala vårtor och vissa andra virussjukdomar. Man har i kliniska test visat att podofyllotoxin eller strukturellt likartade föreningar har positiv effekt på andra sjukdomar, som psoriasis, ledgångsreumatism, Alzheimers och malaria. Flera nya läkemedel håller därför på att utvecklas av ett svenskt läkemedelsföretag.

Indiskt fotblad - Podyphyllum hexandrum

Det indiska fotbladet blir 30-60 cm högt och har vackra femflikiga, tandade blad. Det finns en sort som heter ´Majus´ som är något större än den rena arten. Den blir 50 cm hög och har ljusrosa blommor som blommar i maj. Planteringsavstånd c/c 35.

Det finns även ett amerikanskt fotblad - Podyphyllum peltatum som har gröna glänsande blad med lite blygare blommor som böjer sig något nedåt till skillnad mot det indiska och kinesiska fotbladet.

Klättervildvin är en kraftigt växande lianväxt som uppskattas mest på hösten då bladen blir vackert röda i olika nyanser. Den här växten trivs både i sol och skugga, har mycket små krav på jord och är härdig upp till zon 5.

Den rena arten klättrar med klängen och sorten ´Engelmanni´ klättrar med häftskivor och kan klättra på tegel, betong, träväggar, glas mm.

Blommor och frukt är inget man lägger märke till utan den här växten väljer man på grund av de vackra bladen och att den kan klättra på så gott som allt. Bären innehåller oxalsyra som är giftigt för människor men de smakar så illa att det i stort sett aldrig sker förgiftningar. Bären är däremot en viktig föda för fåglar.

Är man rädd om fasaden på putsade hus ska man nog låta bli att välja klättervildvin eftersom den så aggressivt suger sig fast, vilket ibland innebär att putsen kan lossna. Vi har den i Engsholms slottspark där den klättrar på en tegelvägg och får den växa fritt så blir den ca. 15 meter hög.

Man kan även använda klättervildvin som marktäckare och den är utmärkt till häck om den får klättra på ett staket eller liknande. Man kan föröka klättervildvin med vedartade sticklingar och om man ska beskära vildvin så ska det ske på hösten.

Första gången som jag såg en bouganvillea var på Kanarieöarna på 70-talet och jag vet inte hur många fotografier mina föräldrar har tagit på den här växten genom åren. Bouganvillan är ju verkligen iögonfallande och lätt att tycka om men ibland kan jag tycka att den blir lite för mycket.
Bouganvillea mot vita husfasader i Spanien - kan bli lite för inställsamt och pråligt. Men på vissa platser kan de istället vara helt oemotståndliga i just sin prålighet och prakt. Där de växte tillsammans med jakarandaträden i Malaga i våras kunde man inte annat än gilla växten!

Bouganvillean eller trillingblomma som den ibland kallas på svenska, härstammar från Amazonas regnskogar i Sydamerika. Det är en blommande klätterväxt som är mycket vanlig i bl.a. Medelhavsområdet och speciellt i Spanien. På Wikipedia kan man läsa att: Släktet är uppkallat efter Louis Antoine de Bougainville, en fransk upptäcktsresande som ledde den expedition som fann växterna i Brasilien på 1760-talet.

Den färgstarka växtens blomma är egentligen liten och vit, det är högbladen som är färgade i lila, rött, orange, vitt och även gult. Den lila färgen används mest och är den färg som man oftast förknippar bouganvillan med.

Det finns flera olika arter och hybrider i släktet.

En stor fördel med den här växten är att den blommar under hela året på platser med varmt klimat, särskilt om man beskär den. Bouganvillan som tål torka bra, vill ha mycket sol och behöver gödslas regelbundet.

I slutet av maj i år besökte jag Malaga och redan från bussfönstret på väg från flygplatsen till hotellet, såg jag de blåblommande träden längs gatorna. Jag hade inte sett jakarandaträd i blom tidigare och skulle jag ha kommit en vecka senare då blomningen var över så skulle jag nog inte lagt märke till de här träden. Nu blev det den häftigaste trädblomningen som jag någonsin upplevt.
Hela den här staden var fylld av dessa blåblommande skönheter och jag kunde inte se mig mätt på dem. Hur ofta ser man träd som blommar i blått?

Trädets ursprung är Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay men används ofta i Sydeuropa och på Kanarieöarna.

Trädslaget är hårt och används till finare snickeriarbeten och till stränginstrument. På 70-talet var det även vanligt med bokhyllor av jakaranda.

Bladen liknar mimosans, därav artnamnet. Trädet har ett vågrätt växtsätt och passar bra som skuggträd i städer med varmt klimat.

Jakarandaträd kan i gynnsamma lägen bli 50 meter högt och kan ibland blomma en andra gång på hösten. Det är delvis städsegrönt men fäller bladen på våren innan blomningen.

Jakaranda används ibland som krukväxt här hemma. Bilden längst ner är tagen på Madeira annars är alla bilder från Malaga.